Respect 2021

Drama Biografi Musik
USA
145 MIN
Engelska
Respect poster

Synopsis

Jennifer Hudson spelar Aretha Franklin i "Respect", där vi får följa henne från att sjunga i sin fars kyrkokör till internationell stjärnstatus. Det är den otroliga historien om en av musikens största ikoners strävan att finna sin röst.
Ditt betyg
3.5 av 2 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Katarina Emgård

11 augusti 2021 | 17:00

Själfullt om vår tids största souldrottning

”Att hitta sin röst” är det magiska receptet på att kunna skapa unika uttryck. Aretha Franklin har en fantastisk röst redan vid tio års ålder, men likväl tar det henne nästan hela livet att finna sin egen röst. ”Respect” är ett insiktsfullt porträtt om gospeldrottningens sökande efter nästa hit.
Förutom mammas The Supremes-skiva var det hennes gospel-kassetter som banade vägen för min musiksmak. Den tidiga förälskelsen till soul och rytmisk körsång gör mig knappast opartisk till ”Respect”. Även om Aretha Franklin, trots sitt påbrå, startade sin karriär med New York-baserade Colombia Records, och inte Motown. Likväl kan jag lätt lyssna till hennes musik i 2,5 timme oavsett skivbolag och det vet filmskaparna.
 
Skildringen av hennes liv är ett uppenbart frieri till biopubliken. Utöver en smärtande berättelse om övergrepp och mänskliga rättigheter får de per automatik ett anderikt soundtrack som ljuder in i benmärgen. Men lika mycket som det är ett klassiskt porträtt av en av vår tids största musikstjärnor är det en gestaltning av självdestruktivitetens enda möjliga slutdestination.

”I have demons too” säger Ted White till Aretha Franklin då de försonas efter att han slagit henne för första gången. Vi får veta att Aretha också bär på en destruktivitet i form av ett alkoholmissbruk. Ett självskadebeteende/en självmedicinering som uppstått till följd av de övergrepp hon utsatts för som barn och som resulterar i en graviditet vid tolv års ålder. En skam hon bär på i tysthet genom livet då hon tidigt tar sig an rollen som duktig flicka.
 
Jennifer Hudson, som spelar Aretha Franklin, lyckas väl med att gestalta denna känsla av att vara fången i sin egen kropp. Hur Aretha ständigt håller tillbaka det där utbrottet. Navigerar genom en tillvaro som bygger på passiv aggressivitet och våld mot kvinnor.

Våld är ett genomgående tema i filmen. Våld mot andra och våld mot sig själv, men också icke-våld genom familjens vänskap med Martin Luther King. Ett budskap som tycks svårare för Aretha Franklin att ta till sig, omgiven som hon är av våld och medveten självbehärskning till följd av potentiellt våld. Hennes liv möjliggör för flera tematiska infallsvinklar, men det är destruktiviteten jag fastnar för. Om att mata självdestruktiviteten och stanna i smärtan, eller våga släppa den. Om den trygghet smärta till synes kan ge, liksom tro. 

Filmen belyser hennes relation till sin tro på ett sätt som upplevs nästan tabu. Tron som följer henne genom livet, som både skuldbelägger och ger henne tröst. En självklar vinkling med tanke på hennes rötter i gospeln. Men diskussionerna om demoner, anden och gud kan också omvandlas till en reflektion av egot. Dess ständiga behov av bekräftelse. I Arethas fall är det sökandet efter nästa hit som delvis driver henne till skademönstret att begå våld mot sig själv.

Hennes tro möjliggör för filmen att lyfta dessa existentiella frågor. Även om filmen lika mycket matar egot och dess destruktiva maskineri som den ifrågasätter dess slutdestination. Oavsetts dess nödvändiga eller icke-nödvändiga varande som kontrast till skapandet, finner jag djup respekt både för Aretha Franklin och för Jennifer Hudson. Två kvinnor vars röster ger mig gåshud. 
| 11 augusti 2021 17:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Respect