Requiem (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En sydtysk småstad på 70-talet. Den 21-åriga Michaela har vuxit upp med svår epilepsi i en strängt katolsk familj. Fadern är godhjärtad, men vek - den frånvarande, kyliga modern dominerar i hemmet. Michaela kommer in på lärarutbildningen på universitetet i Tübingen och ser hon sin chans till ett nytt liv. När hon möter vänskapen i studiekamraten Hanna och förälskelsen i kemistudenten Stefan, blir påfrestningen alltför stark, och Michaela bryter samman. Epilepsianfallen kommer tillbaka, med förnyad styrka, och Michaela drabbas nu av svåra vanföreställningar. Hanna och Stefan uppmanar henne att söka psykiatrisk hjälp, men Michaela vänder sig istället till kyrkan. En ung präst bekräftar det Michaela själv fruktat: hon är besatt av demoner, och endast en exorcism kan rädda hennes själ.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: REQUIEM

En ohyggligt sorglig historia

En ung kvinna söker sig till studentlivet och frigörelse från hemmet. För första gången står hon på egna ben efter lång tids sjukdom. Föräldrarna i hennes strikta, religiösa hem låter henne motvilligt gå. Men hon har syner och börjar bli alltmer övertygad om att demoner ansätter henne och börjar tro att det inte är hennes epilepsi som plågar henne utan att det är en prövning från gud.

Michaela befinner sig ensam i en främmande stad med alldeles för mycket tid att tänka. Hennes familjs strikta levnadssätt och deras religiösa tro har influerat henne så mycket att det är ett ok hon inte kan befria sig från. Under hela ”Requiem” ligger en olycksbådande stämning som ett tunt lager damm över tillvaron och gör det svårt att andas. Det är en skenbart enkel film om en ung kvinna som slåss för sin frihet och självständighet samtidigt som hon blir allt mer besatt av sin gudstro.

Sandra Hûller gör en otrolig rollprestation som Michaela och utstrålar en rastlös energi och en oro som är svår att sätta ord på. Genom hela filmen är hon som en ung Cate Blanchett och växlar med lätthet mellan religiös besatthet och nyförälskelse.

Under Michaelas krampattacker, hennes hallucinationer och panikattacker ser inte publiken vad hon ser, men skräcken som lyser ur hennes ögon talar sitt tydliga språk. Istället för att vända sig till läkare och få hjälp kämpar hon för sin normala tillvaro. Hon slänger sig in i festandet som kommer med studentlivet men står ensam oavsett hur många människor som är runt henne omgiven av flackande ljus, öronbedövande musik och stimmiga fester. Michaela är i högsta grad modig även om hennes revolt är blygsam. Hon klipper håret, köper färgglada ungdomliga kläder och skaffar pojkvän.

Men istället för att vända sig till läkare med sina attacker så vänder hon sig till Gud. Den första prästen hon kontaktar är oförstående till hennes syner och rösterna i hennes huvud, med all rätt. Han avfärdar henne barskt och beordrar henne att kontakta läkare. Men själv blir hon allt med övertygad om att hon är påverkad av djävulen och att hon är oren. Det är obehagligt och obekvämt att se på.

När hon får kontakt med en yngre präst uppmuntrar han tanklöst hennes förvillelser. Trots att han menar väl och vill hjälpa får han den neråtgående spiralen att snurra allt snabbare. För varför behöver hon ta sina mediciner om hennes tillstånd är en prövning från Gud?

Mellan attackerna har hon ett vanligt liv. Hon festar, flyger drake, hånglar, träffar vänner och studerar. Men det finns aldrig en lycklig känsla i filmen – bara oro tack vare en otroligt stämningsfull filmning och en magnifik användning av känslofylld musik såväl som skrapande tystnad. Under hela ”Requiem” balanserar Michaela på en knivsegg. Hennes desperata längtan efter ett normalt liv driver henne till alkohol, studier, sex, dans – allt som kan få henne att komma bort från insikten att hon är sjuk när attackerna bara förvärras och hon blir allt mer manisk

”Requiem” är en ohyggligt sorglig film. Hjärtat brister i kroppen medan man överväldigas av en sorg och maktlöshet som man delar med hennes bästa väninna Hanna (Anna Blomeier) och hennes omtänksamma men alltmer uppgivne pojkvän Stefan (Nicholas Reinke) som ser alla varningssignalerna på att Michaela inte mår bra men som inte vet varför eller vad de bör göra. Båda dessa unga skådespelare  gör helt enorma rollprestationer och skapar en medkänsla som inte är av denna världen.

Efter filmen är jag gråtfärdig, uppgiven och förstörd. Det var som att man ville be en bön om att någon för Guds skull kunde hjälpa flickan. Men det var i Guds namn hon tappade fotfästet och det bränner en ilska under huden mot prästen som förvärrade allt och gjorde såren i hennes själ alltmer röda och infekterade. Att filmen baserar sig på en verklig händelse ökar obehagskänslan.

”Requiem” är inte en lätt film att ta till sig. Den kommer inte att få dig att må bra. Men om du vill ha en film som berör är ”Requiem” svaret på dina böner.

Boel Bermann Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler