Pinocchio 2019

När vi tänker “Pinocchio” dyker säkert Disneys gulligt tecknade marionettdocka upp i huvudet, men berättelsen går mycket längre tillbaka än så, då den skrevs som en följetong för en italiensk barntidskrift under åren1881-1883. Författaren Carlo Collodi sammanställde dem senare till en bok, och flera filmatiseringar har gjorts av den älskade sagoberättelsen.

Men originalberättelsen har lite att göra med den städade Disney-versionen. Den tidens barnböcker fungerade som moralkakor och var inte särskilt “barnvänliga” ur nutida perspektiv. Poängen var ju att skrämma de små till lydnad med detaljbeskrivningar av de ohyggliga fasor som kunde drabba olydiga barn.

Regissören Matteo Garrones “Pinocchio” ligger närmare originalberättelsen, och får därmed en dystrare, mer moloken och allvarsam ton. Roberto Benigni, som själv regisserat och spelat Pinocchio i en tidigare film, spelar här den ensamme hantverkaren som skapar en marionettdocka och döper den till Pinocchio. Dockan får liv och kan prata som en riktigt liten pojke (Federico Ielapi), men han är inget lydigt barn utan vill hellre leka och ha roligt än att gå i skolan.

Det leder till en hel rad äventyr, men världen är farlig plats, då som nu, full av tvivelaktiga filurer som utnyttjar och exploaterar dem som är fattiga och skyddslösa. I den kringresande marionett-teater där de övriga dockorna förundras över hur Pinocchio kan röra sig utan trådar klarar han sig nätt och jämt från att bli uppeldad som ved. Katten (Rocco Papaleo) och Räven (Massimo Ceccherini) säger att de är hans vänner men vill bara åt hans guldmynt, och snart hänger grymma mördare honom i en snara från ett träd (i en uppmärksammad scen som ska ha fått många föräldrar att hastigt dra iväg sina barn från biosalongen).

Men som i alla sagor finns även medhjälpare, och Pinocchio får tröst och uppmuntran av en god fé med turkost hår (spelad av Alida Baldari Calabria och Marine Vacth). I hennes hus möter vi hushållerskan Snigel (Maria Pia Timo) som lämnar spår av slem som de andra halkar på, samt allvarsamma kaniner som vill hämta upp Pinocchio med en kista för att han vägrar ta sin medicin och då kommer att dö. Konsekvenserna av olydnad är med andra ord fruktansvärda, även om moralkakorna är inlindade i spännande äventyr i en värld befolkat av skojiga människodjur som lockar till skratt.

Garrones “Pinocchio” är en fantasy-film mer än barnfilm, en saga för vuxna snarare än barn. De små som vågar se filmen (och har tålamod nog för dess lugna tempo) behöver definitivt en vuxen att hålla i handen och prata med efteråt. Här finns inget blod eller splatter, men livets hårda villkor i oförskönad form kan vara nog för att ge barnen mardrömmar…

Filmens sagovärld är dock en njutning att stiga in i, och ju längre den pågår, ju mer surrealistisk blir den. Scenografin är makalös; känslan av det fantasieggande, teatraliska och spektakulära skulle kunna beskrivas som Felliniesque fast i en färgfattig och obestämt gammaldags italiensk landsbygdsmiljö som påminner mer om “Lycklig som Lazzaro” eller de italienska neo-klassikerna för den delen. Filmen har dock liksom “De förlorade barnens stad” en alldeles egen unik världsuppbyggelse som lämnar bestående intryck.

Här finns även en smula “Alice i underlandet” i och med alla de underliga varelser Pinocchio möter på sin färd, samt religiösa analogier som med scenen i hajens mage, eller “pånyttfödelsen” bland alla lamm. Framför allt finns spår av den uråldriga berättartradition hjältesagor som Odyssén efterlämnat, där hjälten måste övervinna en mängd hinder för att finna någon sorts sanning samt slutligen förstå att “borta bra men hemma bäst”. Det sistnämnda har nog att göra med "Pinocchios" episodiska ursprung som följetong i en tidning, vilket gör att de olika delarna i filmen inte är helt och fullt sammankopplade berättarmässigt. En scen banar inte nödvändigtvis väg för nästa, vilket gör berättelsen aningen splittrad. Tonen och det jämna tempot håller dock samman delarna till en oemotståndlig surrealistisk resa mot Pinocchios mål att bli en riktig livs levande pojke. 

Slutligen ska nämnas Ielapis fantastiska skådespelarinsats som Pinocchio, understött av Mark Couliers imponerande proteser samt det suggestiva klonket av trägnissel varje gång han rör sig. Pojkens ögon förmedlar så mycket känsla i det dockstela ansiktet, och hela hans uppenbarelse är en njutning att följa under den mer än två timmar långa berättelsen. 

“Pinocchio” är den typen av film man kan diskutera i evigheter, från de lättsamma skämten när lärarens linjalrapp inte gör ont på Pinocchios träfingrar, till bistrare samtidskommentarer/politisk satir med Pinocchio framför apdomaren som förklarar att "i det här landet hamnar de oskyldiga i fängelse!” Men för att göra det måste man ha sett den och filmens unika essens gör den helt enkelt till ett av årets “måsten” på filmlistan!