”Vänner med hemligheter” lånar sin grundpremiss från Paolo Genoveses italienska fenomen ”Vad döljer du för mig?” från 2016. Det är en film som fått otaliga internationella adaptioner (källa: Guinness Rekordbok). Den finska versionen behåller konceptets knivskarpa fokus på det lilla sällskapet, som på en enda plats och under en begränsad tid drabbar samman. Filmen lyckas skickligt översätta dramat till ett nordiskt känsloregister där tystnad, sociala koder och tvetydig vänlighet blir minst lika explosiva som de avslöjanden som så sakteliga kommer upp till ytan.
Upplägget är enkelt: ett gäng gamla ungdomsvänner samlas för att äta middag hos ett av paren. En av dem får en idé och föreslår att de ska leka en sorts modern variant av ”Sanning eller konka”. Leken går ut på att allas telefoner läggs på bordet och att om det ringer ska man svara med högtalaren på, och om det plingar ska meddelandet läsas upp högt inför alla.
Leken är brutal och blottlägger snabbt gamla svek, hemliga relationer, konflikter och andra privata förehavanden, som kanske aldrig borde ha fått se dagens ljus. Det som börjar som ett harmlöst och lekfullt tidsfördriv förvandlas snabbt till en nittio minuter lång uppgörelse där lojalitet, skam och sanning vägs mot varandra.
Filmens styrka ligger i dess koncentration. Genom att hålla handlingen nästan uteslutande i ett och samma rum skapas en påtaglig känsla av klaustrofobi. Dramat som utspelas påminner om ett kammarspel: fokus ligger på samtal, kroppsspråk och de små pauserna som uppstår i trängda situationer. Pauser i vilka verkligen allt kan förändras.
Regissören Rike Jokela och brodern Juha (som skrivit det finska manuset) använder denna begränsning klokt. De bygger upp spänningen, men också humorn genom dialog, närbilder av tvivlande ansiktsuttryck och de eskalerande skiftena i vänskapsdynamiken, snarare än yttre händelser.
Skådespeleriet är genomgående övertygande. Detta är en kollektiv angelägenhet och ingen tar eller får mer plats än någon annan. Ensemblen, som består av en drös kända finska skådespelare, har ett naturligt samspel och fin kemi. Samtliga lyckas dessutom göra varje personligt avslöjande mänskligt och ofta smärtsamt igenkännligt.
Hemligheterna som vecklas ut spänner från kosmetiska ingrepp och sexuella identiteter till otrohet. Ett av filmens mest berörande avslöjanden handlar om rädslan att vara annorlunda och att inte bli accepterad av sitt givna sammanhang — men kanske ännu mer om insikten att den rädslan hela tiden varit befogad.
En annan stark sekvens är det otroligt fina samtalet mellan en tonårsdotter och hennes far. När dottern ringer och förtroligt frågar honom om hon ska stanna över natten hos sin pojkvän. Han är medveten om möjligheten att förbjuda och kalla hem henne inför alla. Men istället konstaterar fadern att beslutet är ett av de mest betydelsefulla i dotterns liv och uppmuntrar henne att lyssna på sig själv och säga nej om hon skulle vara minsta tveksam — men att stanna, om tanken på det lämnar ett leende på hennes läppar.
Mamman som sitter intill, och som dottern ljugit för, inser på studs distansen mellan dem, men kan inte annat än tårögt säga till sin man att han skötte samtalet bra.
Den här typen av känslosamt laddade och väldigt mänskliga scener visar att filmen kan växla tempo och ton, och går från hårda, ibland humoristiska konfrontationer till starka stunder av ömhet.
Varje hemlighet som blottläggs väcker frågor om integritet och rätten att faktiskt få ha vissa saker privata. Samtidigt vill filmen också uppmana till att från början inte dölja så mycket, bara för att vi idag så lätt kan. Den lekta leken synliggör effektivt hur mycket av våra liv vi faktiskt idag lever i eller genom våra telefoner, vår tids svarta lådor.
Jämfört med det italienska originalet ger den finska tolkningen berättelsen en lättare lokal prägel i reaktioner, torr humor och sociala markörer, utan att tappa det universella i premissen. Månförmörkelsen återkommer även här som bakgrundsmotiv och fungerar som symbol för dolda uppsåt och synliggörande av sanningar. Även det från originalet bekanta citatet av Gabriel Garcia Márquez — ”Var och en har tre liv: det offentliga, det privata och det hemliga” — ligger som ett tyst eko över filmen.
Det som möjligen kan vara en svaghet i en film som redan gjorts ett ohemult antal gånger är att vissa avslöjanden är så bekanta för den som sett andra adaptioner, att de tappar sin spänning. Historiens återanvändbarhet gör att överraskningsmomenten dämpas vilket tar udden av vissa turer. Varje lyckad remake har dock ändå alltid kompenserat, liksom gör nu även ”Vänner med hemligheter”, med nationell stämning, ett annat tempo i valda scener och en kulturellt nyanserad ton som gör att de stadigt kan stå på egna ben.
”Vänner med hemligheter” är en underhållande och ibland obehagligt skarp skildring av hur nära vi kan stå varandra och ändå vara så långt ifrån. Filmen påminner oss om att sanningen inte alltid befriar, men lägger till att det gör samtidigt inte heller en massa hemligheter.