Phoenix (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Nelly (Nina Hoss) har överlevt nazisternas koncentrationsläger men blivit så vanställd att hennes ansikte fått rekonstrueras med plastikkirurgi. Nu söker hon i efterkrigstidens Berlin efter maken (Ronald Zehrfeld) som kan ha angivit henne.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: PHOENIX

Vackert efterkrigsdrama fullt av klyschor
"Phoenix" är en snygg och välspelad dramathriller som börjar starkt för att sedan bli allt mer tyngd av ett övertydligt manus och ologiska luckor. Christian Petzold kan bättre.
Christian Petzold är en av Tysklands hetaste regissörer, och gjorde sig ett namn även på våra breddgrader med "Barbara" – historien om en ung östtysk läkare som blir förvisad till ett landsbygdssjukhus. Det är därför inte helt orimligt att Petzolds senaste film, dramathrillern "Phoenix", har högt ställda förväntningar på sig. Och till viss del infrias de. För här har Petzold lyckats med konststycket att bygga upp en imponerande noir-stämning med bild och kulisser.

Platsen är Berlin strax efter slutet på andra världskriget. En stad förödd av bomber, gatustrider och förräderi. Judinnan Nelly Lenz (Nina Hoss) har fått ansiktet vanställt efter år i koncentrationsläger. Men hon har överlevt. Hon tas om hand av vänninan Lene samtidigt som läkare återställer hennes ansikte så gott de kan. Men för Nelly är det bara en sak som är viktig: hon vill hitta sin man Johnny – barpianisten som lyckades klara sig genom kriget utan en skråma. Men vad Nelly inte vet är att hennes man har en del mörka hemligheter i bagaget.

Filmen tar sin tid att sätta tonen. Vi får följa Nelly under hennes konvalescens på det ödsliga sjukhus hon förpassats till. För att sedan se när hon flyttar ihop med Lene en våning och långsamt startar upp sitt liv igen. Det är snyggt filmat och stämningsfullt berättat, hela tiden med en ödesmättad ton som lyser igenom. I filmens första akt bygger Petzold effektivt upp förväntningarna om vad som ska komma. Tyvärr håller det inte hela vägen.

När Nelly väl träffar sin Johnny, känner han inte igen sin förra fru utan kokar snabbt ihop en bisarr plan för att genom den "falske" Nelly sno åt sig densammes arvspengar. Nelly själv blir förskräckt men spelar med, och får under Johnnys mentorskap lära sig imitera sig själv – och bit för bit återskapa den Nelly som han en gång blev kär i.

Det är här "Phoenix" börjar falla i bitar. För hela komplotten, och Johnnys oförmåga att känna igen sin fru är så otrolig och forcerad att det är svårt att inte se det som något annat än en manusförfattares hisspitch. Dessutom finns det en rad scener som är så krystade i sitt upplägg att det stundtals känns som att se på en (visserligen mycket vacker) filmad pjäs där skådespelarna tar i lite för mycket, för att publiken inte ska missa någonting. Sidohistorien om vänninan Lene och hennes raseri över de oförlåtliga brotten mot judarna, glöms mer eller mindre bort – och blir till en parantes i en film som allt mer blir förälskad i sin egen skruvade premiss.

I slutändan faller bitarna ändå på plats. Petzold knyter ihop säcken på ett hyfsat tillfredställande sätt. Slutscenen är riktigt magnifik, och väger till viss del upp den vinglande vägen dit. Men det är ändå synd att en film som på ytan har alla de rätta ingredienserna, och en stark insats av Nina Hoss i huvudrollen, inte lever upp till sin fulla potential.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
Phip
Hade höga förhoppningar, men blev rejält besviken.  Bottenapp.
Hedda89
Förutom enastående vackra omgivningar/kulisser så har den något visst. Något speciellt. Tyvärr når den inte riktigt ända fram. Handlingen är sävlig och tempot trögt. Manuset lämnar mycket att önska och slutet kvaddar. 2/5 med potential.

Veckans populära filmer

Visa fler