Steven Spielberg är tillbaka med sci-fi-filmen ”Disclosure Day”, och trailern utlovar åtminstone ett par rejäla rysningar. Sci-fi-genren erbjuder närmast oändliga möjligheter att tänja på gränser och experimentera med idéer, och genom åren har flera filmer fått mig att rysa till av diverse anledningar.
10. ”Dune”-filmerna (2021 & 2024)
Denis Villeneuves episka sci-fi-saga är kanske inte känd för att vara direkt skrämmande eller obehaglig. Däremot framkallar filmerna rysningar gång på gång genom sin enorma skala och mäktiga atmosfär.
Musiken, scenografin och den omslutande känslan håller genomgående hög nivå, och filmerna kommer allra bäst till sin rätt på största möjliga bioduk.
Lite som ”Sagan om ringen” – fast i rymden. Om jag skulle beskriva filmerna med ett enda ord hade det varit ”bastant”. Eller engelskans ”humongous”.
Läs också: 11 skräckfilmer du inte får missa 2026
9. War of the Worlds (2005)
När jag såg filmen på bio som tonåring skrämde den skiten ur mig. Tanken på något så övermäktigt att det bokstavligen pulveriserar människor och försöker utrota mänskligheten träffade en öm punkt hos mig. Spielberg vet verkligen hur man skrämmer sin publik.
Den ständiga känslan av panik och de stora folkmassorna som flyr för sina liv gör ”War of the Worlds” till en stundtals rätt jobbig filmupplevelse. Lägg därtill en genomgående panikslagen Dakota Fanning, så är svettiga handflator garanterade.
8. Aniara (2018)
Svensk sci-fi hör inte direkt till vanligheterna. Men när en film som ”Aniara” dyker upp kan jag inte låta bli att undra varför den svenska filmbranschen inte satsar mer på genren. Visst spelar ekonomiska skäl en stor roll, men samtidigt visar ”Aniara” att det faktiskt går att skapa otäck science fiction även här.
Med Harry Martinsons klassiska verk som grund bjuder filmen dessutom på en klaustrofobisk och tankeväckande resa rakt in i helvetet. Desperata människor i grupp är skrämmande, och dessutom kan det mänskliga psyket vara minst lika obehagligt.
Därför träffar ”Aniara” så hårt. Filmen både skrämmer och berör, men framför allt var det slutscenen som fick nackhåren att resa sig.
Läs också: 9 skräckregissörer som vägrar spela säkert – och spränger gränserna
7. Under the Skin (2013)
Det här är en liten pärla med alltid pålitliga Scarlett Johansson i huvudrollen. Bakom kameran står dessutom dubbelt Oscarsnominerade Jonathan Glazer (”The Zone of Interest”).
Historien följer en utomjordisk livsform som antar skepnaden av en kvinna och reser runt i Skottland på jakt efter lätta byten i form av män som hon sedan konsumerar.
Samtidigt döljer filmen betydligt mer under ytan än vad handlingen först antyder. Det finns gott om teman och symbolik att analysera, inte minst kring mänsklighetens brister och tomhet. Men förr eller senare väcks också frågan om hur länge livsformen själv kan förhålla sig opåverkad till allt den möter.
6. Event Horizon (1997)
När producenterna såg filmen krävde de att teamet skulle klippa bort hela 30 minuter material eftersom de ansåg att innehållet var alltför vidrigt. Regissören Paul W.S. Anderson, som många främst förknippar med ”Resident Evil”-filmerna och frugan Milla Jovovich, stod bakom kameran.
Trots de omfattande nedklippningarna osar filmen fortfarande av ren skräck. Frågan om vad som egentligen hände ombord på rymdskeppet hänger ständigt i luften och driver mycket av obehaget.
Samtidigt avlöser snabba klipp, skrikande människor och blodiga glimtar varandra i ett högt tempo. Med andra ord finns här gott om bränsle för mardrömmar.
Läs också: 10 övernaturliga rysare för dig som inte får nog av ”The Conjuring”
5. High Life (2018)
När jag såg ”High Life” visste jag i princip ingenting om filmen, förutom att Robert Pattinson spelade huvudrollen. Men jäklar vilken upplevelse det blev. Filmen känns steril, hård och genuint ovänlig på ett sätt som bara science fiction-filmer vågar vara.
Kombinationen av kriminalitet, sex och rymdresor genomsyrar hela berättelsen, men det som verkligen får mig att rysa är hur plausibel grundidén känns.
Tanken på att framtidens samhälle skulle kunna skicka ut dömda brottslingar i rymden för att genomgå bisarra experiment känns inte längre helt omöjlig. Just därför kryper obehaget under huden och stannar kvar långt efter att eftertexterna har rullat klart. Bitvis hatar jag filmen, och älskar visionen.
4. Annihilation (2018)
Vad är det egentligen för film som både förför och förstör? Svaret är ”Annihilation”, filmatiseringen av Jeff VanderMeers roman med samma namn. Under Alex Garlands (”Civil War”) regi förvandlas berättelsen till en psykedelisk upplevelse som få andra science fiction-filmer kan mäta sig med. Jag blev kär i filmen efter första visningen.
”Annihilation” har flera stora styrkor. För det första bär en grupp skickliga skådespelerskor upp berättelsen med imponerande självklarhet. För det andra bjuder filmen på en visuell värld som både fascinerar och skrämmer. Bilderna är slående, vackra och djupt obehagliga.
Dessutom vägrar filmen att leverera alla svar. I stället bygger den successivt upp en växande känsla av osäkerhet. Mellan de intensiva ögonblicken fortsätter mysteriet att fördjupas, och som tittare vet man sällan vart berättelsen är på väg.
Läs också: Stephen Kings bästa skräckfilmer! 10 titlar som får mig att rysa av obehag
3. Alien (1979)
Vad vore en sci-fi-lista utan ”Alien”? Filmen är lika effektiv i dag som när den hade premiär. Resultatet är en klaustrofobisk och för sin tid banbrytande skräckfilm som gjorde Sigourney Weaver till stjärna över en natt.
Otaliga filmer har sedan dess försökt kopiera konceptet, men ytterst få kommer ens i närheten av den hopplösa och ödesmättade känsla som ”Alien” framkallar.
När en okänd organism tar sig ombord på ett rymdskepp börjar den metodiskt jaga och döda besättningen. Ridley Scott regisserar med imponerande fingertoppskänsla och låter publiken fylla i luckorna. Varför visa monstret i full dager när fantasin kan göra jobbet ännu bättre?
Dessutom hör varelsen till en av filmhistoriens mest ikoniska och genomtänkta monsterdesigner.
2. Arrival (2016)
Denis Villeneuve (”Dune”) visade redan 2016 att han behärskar genren bättre än de flesta av sina kollegor. Vad vill egentligen utomjordingar om de kommer till jorden? I stället för att utgå från det värsta försöker man i ”Arrival” kommunicera med livsformen.
Och det är här det blir intressant. Varför inte försöka förstå det okända i stället för att förinta det? Filmen väver samman sådana intressanta frågeställningar med visuellt slående bilder.
Vissa är vackra, andra obehagliga, och tillsammans med soundtracket skapar de en utomjordisk filmupplevelse.
1. Signs (2002)
Jag såg om ”Signs” nyligen när jag introducerade den för min partner. Vid det laget hade jag inte sett filmen på över 15 år. Jag älskade den lika mycket nu som första gången.
Vilken upplevelse! Intressanta karaktärer, otäck stämning och genuint kusliga bilder avlöser varandra i rask takt. Både Mel Gibson och Joaquin Phoenix lyser i sina roller som bröderna Hess och levererar helgjutna insatser.
Samtidigt har ”Signs”, med några av genrens mest skrämmande ögonblick, traumatiserat en hel generation. Här finns bilder som etsar sig fast och stunder av ren skräck.
Dessutom har filmen påverkat mig mer på ett personligt plan än någon annan titel på den här listan. Peak Shyamalan är svårslagen.
Läs också: 6 veckor efter biopremiären – årets äckligaste skräckfilm ute digitalt