Peninsula 2020

Action Skräck Thriller
Sydkorea
116 MIN
Koreanska
Peninsula poster

Synopsis

"Peninsula" äger rum fyra år efter zombieutbrottet i "Train to Busan". Den koreanska halvön är förstörd och Jung-seok, en före detta soldat som har lyckats fly utomlands, får ett hemligt uppdrag att återvända. När han och hans team oväntat möter överlevande börjar den allra sista kampen att fly från den övergivna halvön igen.
Ditt betyg
2.9 av 10 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Train to Busan presents: Peninsula
Biopremiär
5 augusti 2020
DVD-premiär
21 december 2020
Språk
Koreanska
Land
Sydkorea
Distributör
Noble Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Jonna Vanhatalo

5 augusti 2020 | 13:45

Hjärnslö jakt och zombieslakt i överdrivet sentimental inramning

”Peninsula” är en fartfylld och på sina håll småhäftig zombieaction, som jag bitvis gillade att titta på. Tyvärr är den samtidigt väldigt förutsägbar och inte alls så nytänkande som sin förlaga ”Train to Busan”. Filmen blir dessutom överdrivet sentimental och melodramatisk mot slutet, vilket lämnar en känsla av löje efter sig.
Detta är alltså en fristående fortsättning till ”Train to Busan” från 2016, för regin står också denna gång Yeon Sang-ho. Jag tyckte väldigt mycket om den första filmen och hade därför eventuellt lite väl höga förväntningar på denna. Förväntningar som tyvärr inte infriades.
 
”Peninsula” utspelas fyra år efter händelserna i första filmen. Vi får följa en före detta soldat Jung-seok, som då lyckades fly tillsammans med delar av sin familj till Hong Kong. Där lever han nu under miserabla förhållanden och tackar därför inte nej när han av några lokala gangsters får ett livsfarligt uppdrag. Han ska tillsammans med tre andra åka tillbaka till halvön för att hämta väskor som är fyllda med pengar. Återvänder de, får de själva hälften. Sällskapet åker, men upptäcker väl där att zombierna inte är det enda farliga som är kvar på ön.
 
Där första filmen hade ett spännande mångfacetterat manus med intressanta sociopolitiska kommentar att luta sig mot, har denna en rätt otrolig storyline som ryggrad. Det känns helt enkelt inte trovärdigt att världen dels låtit zombierna härja fritt i fyra år eller att några skulle få för sig att åka tillbaka dit av någon anledning överhuvudtaget. Men ok. Det är premissen denna gång, och jag får efter viss inledande tveksamhet köpa det.
 
Miljöerna är mörka och typiskt postapokalyptiska. En storstad i ruiner är skådeplatsen denna gång, vilket vi redan sett i många andra filmer. Det är väldigt mycket datorspel över grafiken och CGI-effekterna är på sina håll rätt usla. Tacksamt nog utspelas det mesta efter solnedgången, vilket döljer många skavanker. Fast helt ärligt är det rätt trist och helt enkelt inte så skrämmande längre att se hungriga döda med stirriga blickar galoppera runt på gator och torg. Jag känner därför att jag saknar den skönt klaustrofobiska känslan i tågträngseln sist det begrav sig.
 
Något som jag tycker är positivt är biljakterna och det höga tempot. Det är riktigt medryckande stundvis, såpass att jag glömmer bort att det ser ganska illa ut och istället myser till öset. Den hjärnslöa jakten och de påhittigt koreograferade turerna i ödsliga undergångsomgivningar påminner i sina bästa stunder om de vi tidigare sett i exempelvis Mad Max-filmer. Och det är en jämförelse som heter duga.
 
Skådespeleriet är stabilt, trots väl många hysteriskt fnittrande bad guys i periferin. Det upprepade gnäggandet mellan sammanbitna smutsiga tänder mest bara blir karikatyriskt. Man fattar att det är skurkar ändå. Den nedtonade Jung-seok (Gang Dong-won), i hans sökande efter upprättelse kan jag dock verkligen känna med. Tillbaka på halvön träffar han en mamma Min-jung (Lee Jung-Hyun) och hennes två döttrar, coola Jooni och smarta Yu-jin (Lee Ree och Lee Ye-Won). Den enigheten ger lite hjärta och värme till filmen, som i övrigt är rätt rå och kall.
 
”Peninsula” är ett extremt actionpackat äventyr om girighet och mänskligt förfall. Filmen blir aldrig direkt tråkig, och för att ha en rätt kass premiss och dåliga specialeffekter är den ändå hyfsat underhållande.
 
Tyvärr slutar det hela i en lång, översentimental, tårdrypande slow motion-klimax. Som sur grädde på dåligt saltat mos ackompanjeras slutsekvensen av ett dramatiskt pianospel som får mig att av genans vilja krypa in i mitt skinn.
 
Filmen får sina två stabila betygspluppar för öset, biljakterna och kickass-Jooni bakom ratten. Det här är en typisk sådan film som jag i efterhand är glad att jag fick se på bio, men som jag inte hade velat betala många kronor för.
| 5 augusti 2020 13:45 |