Pelham 1-2-3 kapat 1974

En kompis hade tidigare frågat runt efter filmer som gav en bra bild av New York på 70-talet. Förutom "Taxi Driver" tipsade folk om "Pelham 123 Kapat", inte för att den senare innehåller en massa stadsmiljöer man känner igen, utan för att den visar upp ett slitet New York fullt av cynism, vardagsrasism och folk som inte bryr sig om varandra. Den styrande borgmästaren är ett skämt och ingen verkar ta någonting riktigt på allvar - inte ens när ett gäng tunnelbanekapare viftar med ett vapen i ansiktet på en.

Det här är förstås kärnan i handlingen. Fyra män, som inte är internationella terrorister som i dagens filmer, utan iförda trenchcoat, gubbhatt och mustasch, kapar en tunnelbanevagn och kräver en lösensumma för att inte döda någon av passagerarna. Zachary Garber är polis på tunnelbanenätverket och den som håller kontakten med huvudskurken Mr Blue.

Men trots det spännande upplägget är det de många scenerna i kontrollrummet som är behållningen av filmen. Självklart har skådisar som Walter Matthau, Jerry Stiller och även Dick O'Neill mycket med saken att göra, och de sarkastiska kommentarerna fullkomligen haglar från dem. Det är långt ifrån PK - kvinnor, svarta, japaner och hippies, alla hånas öppet - men så är det också New York på 70-talet.

Det cyniska visar sig också i att det inte alls räcker med en gisslansituation för få de inblandade att inse allvaret. Tågtrafikansvarige (O'Neill) verkar inte bekymra sig mycket över de 18 som riskerar att dö, han har ju rusningstrafik att oroa sig över. Fast varför skulle han bry sig när gisslan själva knappt tar sin situation på allvar, de börjar till och med skratta när kaparna först tar fram vapnen. För att inte tala om de som tjafsar emot och ber om att få gå hem eller alkisdamen som är så full att hon aldrig märker vad som händer. 

Men även om det komiska överväger det nerviga lyckas ändå Mr Blue spelad av Robert Shaw (galningen Quint i "Hajen") att på ett iskallt och kontrollerat sätt få tittaren att förstå att han inte är att leka med.

Det tar faktiskt inte lång tid att inse att "Pelham 123 Kapat" förtjänar benämningen klassiker. Man anar det redan efter de första tonerna av intromusiken. Och när slutscenen kommer, som förövrigt i sin geniala enkelhet kan vara en av de bästa nånsin, så känner man att det har hållit hela vägen.

Har du tänkt se båda versionerna av filmerna (1974 och 2009) ska du se den nya först. Eftersom den bygger mer på spänningsmomentet är det viktigare att inte veta för mycket innan om handlingen. Originalversionen kommer du att ha behållning av ändå.