Passion 2012

Thriller
Storbritannien
97 MIN
Engelska
Passion poster

Synopsis

Isabelle (Rapace) arbetar på en stor reklambyrå där hon har utvecklat en nära relation, full av beundran, till sin chef Christine (McAdams). Men när Christine förödmjukar Isabelle samt stjäl en av hennes provokativa kampanjer och presenterar den som sin egen, beslutar sig Isabelle för att ta en dödlig hämnd. Ett steg i taget sjunker de djupare och djupare in i ett spel av förförelse, manipulation, dominans och förtryck.
Ditt betyg
1.9 av 60 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Viktor Jerner

8 september 2012 | 14:01

En spretig och splittrad besvikelse

#Venedig 2012 - Brian De Palma är tillbaka! Inte med vilken film som helst heller, utan en erotisk thriller med Noomi Rapace och Rachel McAdams i spetsen, hur underbart låter inte detta? När eftertexterna väl landar är det dessvärre inte så underbart längre, istället är besvikelsen och känslan av misslyckande total.

Rapace gör rollen som Isabelle, en godtrogen och försiktig kvinna som försöker göra karriär inom ett företag som sysslar med internationell marknadsföring. Hennes chef Christine (McAdams) är mer av en aggressiv, socialt skicklig och förfinad kvinna som kan snacka sig till i princip vad som helst, något som kommer till konstant användning i hennes position. Christine vet exakt vilken typ av människa Isabelle är, och utnyttjar detta till fullo genom att börja linda henne kring sitt lillfinger. Det finns också en stark erotisk laddning i luften när de befinner sig i varandras närhet, de dras till varandra. Till en början kan de hålla sin "relation" under kontroll, men det dröjer inte länge innan saker och ting går mer överstyr än någon av dem ens kunnat föreställa sig.

Den här premissen köpte jag fullständigt, både när jag för första gången läste synopsisen och när jag för första gången såg trailern - en otroligt lovande trailer, det ska sägas. Jag var sugen, jag ville kastas in i Brian De Palmas otäcka, bisarra och erotiskt laddade värld tillsammans med Rapace och McAdams och allt verkade som upplagt för succé. Istället är det lidande vi får, lidande i form av att bevittna när något som man sett fram emot så mycket faller sönder mer och mer.

Själva storyn i filmen håller relativt bra, men det är framför allt utförandet som jag blev så fruktansvärt besviken på. Allt är så himla överdramatiskt och överdrivet att det konstant skär sig. Tonen fungerar inte för fem öre och stundtals undrar man om det är någon som skämtar med en, om den riktiga filmen kommer köras efter det här larvet. På många sätt känns "Passion" som en B-film från tider som vi lämnat bakom oss, och då är det inte det tekniska jag tänker på, utan ännu mer essentiella delar som skådespel och regi. Hur tänkte egentligen De Palma här, var hade han siktet?

Det överdramatiska finns även hos skådespelarna, vilket faller mer än det fungerar. Oväntade och återkommande anfall av både skratt och gråt förflyttar stämningen i biosalongen till en nästan outhärdlig plats som man vill ifrån så snabbt som möjligt. Tråkigt nog är det underbara Noomi Rapace som är involverad i de flesta ögonblick av det slaget, vilket förmodligen mest handlar om ren otur med materialet. Det finns hela tiden en jobbig förskjutning mellan det som jag - och förmodligen stora delar av publiken - känner och det som visas på duken.

Alla känslor tas hela tiden till extrema nivåer, meningen med detta kan jag inte finna. Ett exempel är när Isabelle har ett mentalt sammanbrott i ett garage och bara skriker gråtandes rakt ut samtidigt som hon sjunker ner mot sin bil. Hela scenen - i sin kontext - är så otroligt krystad och man sitter och tänker på hur obefogat, illusionsbrytande och overkligt det är. Frågor som "har jag sovit?", "fattas det en scen här?" och "vem dog?" finns nära till hands. Det är inte Noomi som skådespelar dåligt, inte alls, utan De Palma har helt enkelt inte lyckats bygga upp karaktärerna och deras situation så pass mycket att det passar in. Själva scenen i sig är alltså inte dålig om man skulle se den helt separat, men när man placerar den i det kompletta narrativet passar det inte in.

Detta är mycket synd eftersom annars fenomenala aktriser som McAdams och Rapace låses fast i en helhet som drar ner dem. Båda har dock sina ögonblick där de får glänsa ordentligt, och varje gång drömmer man sig bort och ser den där bättre filmen som "Passion" kunde ha varit, man ser potentialen. Min kritik här är alltså främst riktad mot De Palma som inte riktigt verkar ha kontroll över sina element, varken när det gäller manus eller regi. Kanske har han det, kanske är det bara hans stil och intentioner här som inte tilltalar just mig.

Vissa stycken av musiken i filmen bidrar också lite till dess splittrade och ojämna känsla. Den första biten vi hör låter som något från Alexandre Desplats "Carnage"-score och man undrar direkt om man har missuppfattat marknadsföringen och nu ska få se något med vikten lagd vid det humoristiska. Lustigt nog är det också musiken - andra delar av den - som tillhör filmens starkaste sidor. När spänningen och otäckheterna väl bränner till blir det nästan lite Hitchcock-känsla, vilket jag tyckte mycket om. När det gäller skådespelarna så var det överlägset Paul Anderson som imponerade mest på mig, han stjäl varje scen som han är med i och är det enda med filmen som känns 100 procent säkert.

"Passion" är därmed inte rakt igenom värdelös, utan fungerar ur vissa perspektiv. Den har sina stunder och man blir aldrig uttråkad då dess 100 minuter försvinner ganska fort. Det är dock det negativa som totalt tar överhanden nu när jag tänker tillbaka på den och jag ryser fortfarande över hur illa utförda vissa scener och sekvenser var. Att en kanonregissör och legend som Brian De Palma kommer till Venedig med något så haltande och instabilt är smått ofattbart.

| 8 september 2012 14:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Passion
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu