Otherhood 2019

Det här är ännu en originalfilm från Netflix som lider, likt flera andra av dem på sistone, av slarv. Cindy Chupack debuterar som regissör och gör det med den äran. Hon lyckas knyta ihop den svajiga säcken till en fungerande helhet, även om helheten hade kunnat bli mycket bättre med större ambitioner.

 

Carol (Bassett), Gillian (Arquette) och Helen (Huffman) är tre mammor som varit väninnor i en evighet. Deras söner växte upp ihop, men har nu samtliga flyttat från staden och inte ens på mors dag minns de sina mammor. De tre kvinnorna bestämmer sig för att göra en överraskningsvisit till New York för att där konfrontera sina otacksamma avkommor.

 

”Otherhood” riktar ljuset på den där inte lika ljuvliga baksidan av moderskap och handlar om medelålders mammor, som ängslas över livet, valen de gjort och distansen som med åren blivit ett faktum i relationen till deras barn. Detta är en film om att klippa navelsträngen och släppa ifrån sig sitt mest älskade för att få chansen att komma nära igen.

 

Relationsdramer av detta slag är ofta föga överraskande och även här vet vi nästan hela tiden vad som väntar. Karaktärerna är inte så intressanta som de kunde varit om mer ansträngning lagts på manuset. De talangfulla skådespelerskorna blåser ändå liv i rollerna och gör alla minnesvärda prestationer. Arquette (”Flykten från Dannemora”, ”The Act”) är fullkomligt lysande i allt hon numera tar sig an och både Basset (”American Horror Story”) och Huffman (”Desperate Housewives”) levererar på hennes nivå. Som deras söner, får vi se en duktig trio skådespelare (Jake Hoffman, Sinqua Walls, Jake Lacy) som också de övertygar mot alla odds.

 

Filmen väcker många viktiga tankar om föräldraskap och konsten att stötta utan att döma eller ge upp sig själv. Den är välkommet normkritisk och visar upp annat än polerade kärnfamiljer, vilket jag alltid finner uppiggande. Däremellan är den skönt flamsig, fast ändå tyvärr något tillrättalagd. Visst behöver det inte sväras och supas hela tiden i kompiskomedier, men en måttlig mängd av det nämnda ger utan tvekan en krydda till en story som trots budskap, i grunden är väl platt för att på allvar engagera. Här får vi se lite klirr med glasen och pizzamumsande, och mycket mer vågat blir det egentligen inte.

 

”Otherhood” är en helt okej tv-film men inte märkvärdigare än de flesta andra hyfsat sevärda dramakomedierna vi idag matas med. Filmen hade gärna fått vara roligare, kvinnorna mer burdusa och manuset vassare. Dessutom saknar jag djupare substans till problematiken med de måttligt dysfunktionella relationerna som presenteras.

 

Samtidigt måste jag säga att jag aldrig, under filmens 90 minuter, har tråkigt och att jag känner igen mig i våndan som moderskap ofta för med sig. Mot slutet, i den förutsägbara, men för ett blödigt mammahjärta - fina finalen, kan jag inte hålla tillbaka tårarna och börjar snyfta och le som ett fån. Så jag tänker ändå, att det trots allt, var rätt bra till sist.