Napoleon 2023

Joaquin Phoenix i huvudrollen som Napoleon Bonaparte är såklart briljant. Hans rena uppenbarelse är en kontrast till filmhistoriens samtliga fältherrar. Han med sin torra, väsande röst, märkliga ryckningar och självklara förmåga att gestalta överväldigande ömhetsbetygelser. Autentiskt och värd sin (troligen) kommande Oscar-nominering.

 

Problemet är inte honom. Det är Ridley Scott. Phoenix som Napoleon i en Roy Andersson- eller Yorgos Lanthimos-filmatisering hade varit njutbar för själen. I en version där det nattsvarta skrattet kittlat nära bristningsgränsen och bubblat upp till ytan. Där männens tafatthet och den irrationella rädslan över att leva upp till karikatyren av sig själv genomsyrat varje bildruta.

 

Emellanåt är det också vad ”Napoleon” gör, men Ridley Scott tar effektivt död på denna nerv med årets märkligaste kärlekshistoria och enormt påkostade, storslagna och blodiga sammandrabbningar. Män emellan.  

 

Napoleons relation till sin första fru Jospéhine (Vanessa Kirby) är otroligt problematisk. Inte bara för sättet de försökt porträttera det som en passionerad, jämställd kärleksaffär (där hon uppenbarligen, och faktiskt, initialt inte närde nämnvärt starka känslor för sin make). Dels för tröttsamma sexscener där hon blir påsatt hårt bakifrån utan förspel. Men också för att han kallar henne slampa och för att han kommentarer att älskarinnorna är attraktivare än vad hon är därför att de gråter mindre.

 

Hon är i ett fängelse (äktenskap à la 1790-tal). Han är fri att göra som han vill (kejsare á la 1790-tal). Filmen försöker likväl gestalta deras relation som romantisk. Och visst, ska vi luta oss mot lärdomarna från ”Dagboken” är mängden kärleksbrev helt avgörande för en relations hälsostatus. (Tvivlar man likväl på saken har Ridley Scott kastat in ett par vackra, vita svanar i bakgrunden för att gestalta deras rena kärlek.) De lurar dock inte mig.

 

Och trots att Napoleon är en av de män i historien det forskats mest på kommer vi aldrig honom riktigt nära. Det är som att Ridley Scott försökt efterlikna en ”flugan-på-väggen”-dokumentär, vilket enkom resulterar i att jag ställer mig likgiltig inför Napoleons öde.

 

Trots imponerande skådespeleri och visuellt mästerliga fältslag finner jag mig mest fascinerad av hästarna, av trumpojken som sprängs i bitar och duvorna som bajsat på tsar Alexander den förstes tron. Mer intresserad av alla dessa namnlösa som fått sätta livet till. Av de tre miljoner män som Napoleon skickade mot sin död. Och jag funderar över om man 2023 kan göra en film om en vit krigsherre utan att tillföra något nytt element: mer satir, empati, likvärdig passion, robotar eller åtminstone riktigt aggressiva svanar.

 

Jag hade faktiskt mycket hellre sett en film om Napoleons modist. Eller häst. Eller om någon av alla dessa franska knähundar där adeln i stället fått figurera i bakgrunden. Depraverade och självömkande. För det är otroligt långtråkigt att bevittna ännu en man i lustig hatt utföra stordåd samtidigt som han måste kväva sin obetydlighet med en kvinnas ömhet, som i sin tur är precis lagom avvisande för att samtidigt vara upphetsande.

 

Nej, dags att flytta fokus till alla hästar som dött till följd av mäns hybris och alla hundar som försett den tillknäppta adeln med ovillkorlig kärlek när inte ens deras äkta makar förmått upprätthålla illusionen längre.