Någon annanstans i Sverige 2011

Någonstans i Sverige, i en sketen landsbygd (där de flesta pratar stockholmska) lever ett flertal människor under diverse miserabla förhållanden. Ett mord har begåtts och en äldre, förvirrad man (Björn Gustafson) blir förhörd om vad som hänt. Resten av filmen är en tillbakablick där vi följer mannens grannar. En kvinna tvingas stå ut med sina rasistiska svärföräldrar, en annan lider under förtrycket av sin hårdhänte make, en alkoholiserad ex-miljonär har en affär med en gift kvinna, två tjuvar planerar ett inbrott.

Ja, det är lite såpopera av det hela. Fast utan humor och med mer Dramaten-ångest. Redan tidigt sätts grunden när Peter Andersson sitter i mjukisbrallor och gnyr "Dörren är hel, det är bara jag som är trasig...". Han liksom välbekanta ansikten som Helena Bergström (som gråter), Mikael Persbrandt (som är arg) och Marie Richardson ser ut att njuta av lidandet och chansen att få spela "ett riktigt drama om riktiga människor".

Tyvärr känns det sällan helt genuint utan mer konstlat och spelat - som en pjäs på Dramaten.

Bland skådespelarna är det birollsinnehavarna som lyckas bäst. Sussie Ericsson sticker ut som olycklig hemmafru som roar sig med engelska språkkurser, Sten Ljunggren är ett självklart val som en fördomsfull, homofobisk skitstövel och det är kul att återse Jonas Inde i den typ av fumlige neurotiker han gör bäst. Precis som i de filmer ("Short Cuts"/"Crash"/etc) som "Någon annanstans i Sverige" uppenbart är inspirerad av så engagerar vissa historier fler än andra. Vissa repliker känns mer äkta medan andra sticker i öronen.

Filmen haltar rejält och försök att frångå den vardagsgrå svenskheten med smått surrealistiska infall, som en ständigt stirrande efterbliven man (Peter Lorentzon) med stora, neongula hörlurar, fungerar inte. Mordmysteriet är inte särskilt svårlöst eller spännande heller och man väntar otåligt på något att relatera eller engagera sig i. Vissa historier leder aldrig någon vart, medan vissa avslutas på rent abrupta sätt. Det finns goda ambitioner någonstans i kulisserna men hantverket är för ojämnt och som så ofta inom svensk film blir resultatet ett slöseri med resurs och talang.