Mowgli 2018

Mowgli poster

Synopsis

I denna mörkare nytolkning av Kiplings "Djungelboken" som regisseras av Andy Serkis får vi följa den unga människopojken Mowgli som adopteras av en flock vargar i Indiens djungel. Han får lära sig djungelns grymma lagar tack vare björnen Baloo och pantern Bagheera och blir accepterad av nästan alla i djungeln. Utom en: Den fruktade tigern Shere Khan som vill döda honom till varje pris. Men större faror nalkas då Mowgli ställs öga mot öga med sin egen art.
Ditt betyg
3.0 av 105 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Viktor Jerner

29 november 2018 | 01:00

En härligt mörk men ojämn resa in i Kiplings rika värld

Andy Serkis adaption av Rudyard Kiplings klassiska "Djungelboken" bytte titel och sköts upp när den krockade med Jon Favreaus film med samma namn från 2016. Två år senare kan vi konstatera att den gör en hel del grejer rätt, men ofattbart nog känns den fortfarande långt ifrån färdig och har en del omfattande problem som är farligt nära fatal nivå.
Vi känner alla till den ikoniska berättelsen. Efter att människopojken Mowglis (Rohan Chand) föräldrar har dödats av den blodtörstiga tigern Shere Khan (Benedict Cumberbatch) växer han upp i en vargflock och gör den lika idylliska som luriga indiska djungeln till sitt hem. Pantern Bagheera (Christian Bale) och björnen Baloo (Andy Serkis) håller ett vakande öga över honom medan han försöker hitta fotfästet i gråzonen mellan två världar, samtidigt som Shere Khan fortfarande lurar i periferin och bidar sin tid.
 
Varje gång den här berättelsen väcks till liv igen påminns man om styrkan i Rudyard Kiplings över 100 år gamla berättelse och hur dess universella tematik fortfarande slår till med ohygglig kraft. Kampen för att hitta sin sanna identitet och sin plats i familjen och världen kan alla identifiera sig med, vissa på ett djupare plan än andra. För de som själva har fastnat i gränslandet mellan två världar eller kulturer och till slut känner att de kanske inte riktigt passar in i någon av dem blir den en ännu mer kraftfull story. Addera sedan en utforskning av balansen mellan brutalitet och skönhet i djungelns lag och man kan cementera att "Djungelboken" med rakbladsvass precision beskriver hur det är att vara människa. 
 
Regissören Andy Serkis och manusförfattaren Callie Kloves förvaltar allt det ovanstående med mycket ojämnt resultat. Det mest beundransvärda är att de vågar ta mycket större risker än exempelvis Disney har gjort med sina adaptioner. Mörkret och råheten är mycket mer påtaglig här än någonsin tidigare, vilket jag gillar skarpt. Glättiga musikalnummer och lättsamma actionsekvenser har bytts ut mot mer finstämda möten mellan karaktärerna i den här magiska världen, möten som betonar sidokonflikter som annars hade fått stanna i bakgrunden. Särskilt konfrontationerna mellan Bagheera och Baloo tyckte jag väldigt mycket om, och scenerna med Mowgli och albinovargen Bhoot (Louis Ashbourne Serkis) spelar verkligen på känslosträngarna på helt rätt sätt.
 
Ett annat tydlig val som filmskaparna gör är att inte hålla tillbaka när det gäller skådespelarnas prestationer, utan här snackar vi riktigt stora och teatrala prestationer som stundtals balanserar på en hårfin gräns mot att spricka totalt. Rohan Chand som ska bära mycket av filmen i titelrollen ramlar dessvärre över på fel sida om den gränsen ett flertal gånger, vilket underminerar hela filmen, men djuren runt omkring honom levererar på storartad nivå. Serkis som bombastiska Baloo, Cumberbatch som mordiska Shere Khan, Cate Blanchett som hala Kaa och Tom Hollander som instabila hyenan Tabaqui verkar alla ha så otroligt trevligt med sina roller och det är fantastiskt att se dem släppa loss på det här sättet. Bäst av alla är förutsägbart nog Christian Bale som ger Bagheera en utsökt furstlig glans och pondus som gör det till ren njutning att titta och lyssna på honom. Han är tveklöst filmens enskilt största behållning. 
 
Bale är också den person som har översatts allra bäst med den raffinerade performance capture-teknik som Serkis har blivit världsledande inom. Tack vare ögonen och minspelet kan man verkligen se att det är han som spelar Bagheera, vilket är smått otroligt. Ett annat liknande exempel är vargen Akela, som man kan se spelas av Peter Mullan innan han ens öppnar munnen. Denna relativa trogenhet till skådespelarnas ansikten och rörelser leder också till en medvetet stilistisk och tydligt animerad design som skiljer sig skarpt mot exempelvis Jon Favreaus version från 2016.
 
Tråkigt nog lever inte de CGI-effekter som har använts för att realisera världen som karaktärerna befolkar upp till det gedigna performance capture-arbetet. Det finns onekligen kreativitet och stor potential i bildspråket, så det är så himla synd att den effektmässigt är långt ifrån färdigbakad. Allt känns väldigt artificiellt och de verkliga elementen sticker ut på ett nästan smärtsamt uppenbart sätt. Vissa scener är inget annat än gräsliga rent visuellt, som de inledande sekvenser när ett gäng datorgenererade människor jagas av Shere Khan eller när Mowgli ska hoppa upp i ett träd (hur svårt kan det vara!?) och ta skydd, vilket skildras på ett sätt som lär få Newton att löpa amok i graven. 
 
Det är detta som drar ner filmen allra mest, att den trots den långa fördröjningen och det utlovade extra putset av de visuella effekterna känns så ofärdig, hafsigt klippt och styltig. Hur kan det komma sig egentligen? Serkis och company hade två extra år på sig att ro allt i hamn, men likväl känns det som att den har stressats fram i sista sekund. Det är väldigt märkbart att det saknas vissa pusselbitar här och där och Serkis har inte fyllt igen hålen på ett tillfredsställande sätt. Vissa sekvenser i filmen, särskilt mot slutet när människobyn kommer in i bilden, känns på tok för hastiga och karaktärernas motivation och utveckling svänger volatilt flera gånger utan det underbyggs på något vettigt sätt. 
 
Det smärtar mig verkligen att konstatera det men det är med nöd och näppe som "Mowgli" ens når upp till det medelbetyg som jag delar ut. Inte nog med det, ju mer jag reflekterar över det, desto mer känns det som att det är en lite väl förlåtande och varm bedömning. Men det finns något där som får mig att hålla tillbaka lite, som gör att jag inte riktigt kan köra in dolken och slutföra jobbet. Är det så enkelt att det är Bales magnifika Bagheera som blickar rakt in i min själ och ber om nåd? Kanske. 
| 29 november 2018 01:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Mowgli