Melancholia (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"Melancholia" är en vacker film om slutet på världen som kretsar kring två systrar vars relation blir utmanad när en närliggande planet hotar att kollidera med Jorden.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MELANCHOLIA

Svårsmält men imponerande
Cannes 2011 - Det är lätt att förstå vad som lockar Hollywood-stjärnor till att medverka i Lars von Triers filmer. För de sticker utan tvekan ut med sin personliga stil och karaktärerna är svåra och djupodlade. Att det är extremt smal och svårsmält film som passar långt ifrån alla är en annan femma men imponerad blir man.

Efter den utskällda "Antichrist" så återgår von Trier till lite mindre provocerande men lika tunga ämnen i ett drama om två systrar (Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg) med diverse känslomässiga problem. Justine (Dunst) har precis gift sig med den perfekte Michael (Alexander Skarsgård) men en djupt rotad depression tar över på bröllopsfesten. Claire (Gainsbourg) försöker hjälpa Justine men har fullt med oron inför en planet som riskerar att kollidera med jorden, något maken John (Kiefer Sutherland) tvivlar på.

Att dela upp filmen i två olika historier är ett gammalt knep som funkar fint här och känns väl motiverat. De har båda varsin, egen berättelse att förtälja samtidigt som de båda vackert avspeglar varandra. Båda systrarna är spännande och väl utmejslade figurer, den ena lite knäppare än den andra, även om Justines psykattacker blir stundtals tjatiga och dialektskillnaden känns som en ganska övertydlig metafor.

Som vanligt i von Triers filmer är skådespeleriet på topp. Här lyckas han få vanligtvis väldigt bleka Dunst att fullkomligt ta över filmen och stråla i sin troligen bästa roll hittills. Hon skiftar galant mellan apatisk passivitet till känslomässig frustration. Det är en svår, (bokstavligt) naken roll som hon gör med bravur. Hon matchas väl av proffset Gainsbourg (som har en lite tacksammare roll här än i "Antichrist") och en prickfri birollslista där särskilt alltid sevärda Sutherland och underskattade John Hurt, som Dunsts festglada pappa, sticker ut. Och för de som undrar så klarar sig vår Alexander utmärkt i sin första stora, internationella roll efter "True Blood"-genombrottet.

Filmen är en penetrerande studie i ångest och själslig smärta, inte oväntat en nästan rak motsats till feelgood-film. Medan Justine lider i tysthet och stöter ifrån sig den kärlek och empati hon erbjuds så kämpar Claire med att behålla kontrollen och inte låta känslostormarna gå överstyr.

Det är gott om vackra bilder och symboliska gester, vissa lite väl övertydliga och poserande men snyggt är det. Inledningen med läckra slowmotion-sekvenser känns en aning omotiverad men går att överse för det fina fotot. Det är dynamtiskt och dramatiskt men inte alltid övertygande och ibland t.o.m. långdraget. Den härligt svarta humorn von Trier gjort sig känd för i flera av sina verk skymtar förbi men tyvärr alltför sällan. På det stora hela en svår men väldigt eftertänksam film som tål att ses igen för att verkligen förstås. Men tagen blir man. Von Trier har det fortfarande.

Senaste kommentarer
Rebellen
Första genomtittningen förstod jag ingenting av vad som hände, men kunde inte låta bli att imponeras av hur vacker den är rent visuelt. 
Vid andra genomtittningen såg jag lite fler detaljer och hängde med mer i handlingen.
AntonKane
Relativt psedokomplex film vars prolog vajar in oss i en tro om att filmen kommer ställa avgörande frågor om vår planet, dess tid och dess invånare. I stället viras vi in i en stillastående berättelse som ej har en drivkraft baserat på tunna och menlösa karaktärer. Många ambitioner framför och bakom kameran och med ett fantastiskt intro men till mesta del går det hela förlorat. En tydlig mitt i Depression-trilogin, som känns konceptmässig och hafsig. 2/5.
Blaster
Obarmhärtigt statisk, tråkig och för lång.
Visa fler (40)

Veckans populära filmer

Visa fler