Medan åren går 2010

Det är trist att konstatera men "Medan åren går" sammanfattar årets tävlingsfilmer i Cannes ganska väl. Draman som tycks gå i misärens tecken. Hur trist det än låter behöver det inte nödvändigtvis vara dåligt men det går inte att undgå att faktiskt årets olyckskorpar som klagade på en tråkig samling filmer, delvis rätt. Det är helt enkelt tråkigt och "Medan åren går" är knappast undantaget men bekräftar med all tydlighet regeln.

Det till åren lyckliga paret Tom och Gerri står som en bubbla i ett universum fyllt av olyckliga själar. Kroppar som passerar utan att egentligen lämna något avtryck varken i filmen eller hos betraktaren. Vältrande i misär fyller den den häcklande funktionen av att proklamera kontrasten mellan lycka och olycka. Som om vi inte förstod det själva. Och som första bästa komocka tycks familjen dra åt sig dessa flugor. Mary den neurotiskt depressiva arbetskamraten som inte gör något av sitt liv. Ken som begravd i det förflutna tar till mat för att döva sin smärta. Ronnie som efter sin frus död inte vet vad han ska ta sig till. Och alla tar de till flaskan. Klagar och ömsor dricker sig redlöst packade.

Nej, det är knappast ett muntert samhälle Leigh målar upp. Snarare ett fyllt med floskler, människor som varken kan eller vill förändras men med barnslig reaktion klankar ned på andras. Hade det funnits någon reell konklusion på det här året hade det kunnat gå att förlåta. Men en redig pajkastning mot allt det som inte ryms inom ett otrohetsbefriat, trädgårdsälskande parförhållande, sätter stopp för det.

Det här är tristess i koncentrat. Att bli så nollställd av en film bör som regissör ses som ett fatalt misstag och Leigh tycks vara långt från den form han var i när han skapade "Vera Drake". Gör om gör rätt och hoppas att nästa år bjuder på bättre film.