Medan åren går 2010

Drama
Storbritannien
129 MIN
Engelska
Medan åren går poster

Synopsis

Tom och Gerri är ett äldre lyckligt par, som fått många goda år tillsammans. Runt omkring dem finns familj och vänner, såsom Gerris yviga men ensamma kollega Mary och sonen Joe som tycker det blir lite jobbigt när alla hans vänner gifter sig. Vi får följa alla dessa genom en vår, sommar, höst och vinter. Genom kärlek och värme, lycka och sorg, hopp och förtvivlan. Ensamhet. En födelse. Och ett dödsfall.
Ditt betyg
3.4 av 66 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Daniel S Ogalde

28 november 2010 | 20:25

Mörkgrått töcken av depression

Ännu ett år och ännu en film med lika deppigt tema som titel. "Medan åren går" är ett intetsägande drama där britten Mike Leigh med tekoppen i högsta hugg drar ner sin publik i ett mörkgrått töcken av depression. Vad som mest påminner om en seg TV-film står för årets mest meningslösa drama, den om ingenting.

Det är trist att konstatera men "Medan åren går" sammanfattar årets tävlingsfilmer i Cannes ganska väl. Draman som tycks gå i misärens tecken. Hur trist det än låter behöver det inte nödvändigtvis vara dåligt men det går inte att undgå att faktiskt årets olyckskorpar som klagade på en tråkig samling filmer, delvis rätt. Det är helt enkelt tråkigt och "Medan åren går" är knappast undantaget men bekräftar med all tydlighet regeln.

Det till åren lyckliga paret Tom och Gerri står som en bubbla i ett universum fyllt av olyckliga själar. Kroppar som passerar utan att egentligen lämna något avtryck varken i filmen eller hos betraktaren. Vältrande i misär fyller den den häcklande funktionen av att proklamera kontrasten mellan lycka och olycka. Som om vi inte förstod det själva. Och som första bästa komocka tycks familjen dra åt sig dessa flugor. Mary den neurotiskt depressiva arbetskamraten som inte gör något av sitt liv. Ken som begravd i det förflutna tar till mat för att döva sin smärta. Ronnie som efter sin frus död inte vet vad han ska ta sig till. Och alla tar de till flaskan. Klagar och ömsor dricker sig redlöst packade.

Nej, det är knappast ett muntert samhälle Leigh målar upp. Snarare ett fyllt med floskler, människor som varken kan eller vill förändras men med barnslig reaktion klankar ned på andras. Hade det funnits någon reell konklusion på det här året hade det kunnat gå att förlåta. Men en redig pajkastning mot allt det som inte ryms inom ett otrohetsbefriat, trädgårdsälskande parförhållande, sätter stopp för det.

Det här är tristess i koncentrat. Att bli så nollställd av en film bör som regissör ses som ett fatalt misstag och Leigh tycks vara långt från den form han var i när han skapade "Vera Drake". Gör om gör rätt och hoppas att nästa år bjuder på bättre film.

| 28 november 2010 20:25 |