Maria Larssons eviga ögonblick (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I 1900-talets början vinner den unga arbetarkvinnan Maria en kamera på lotteri. Då är hon gift med diversearbetaren Sigfrid Larsson, en kvinnokarl och s k periodare, och är dessutom mor till en 7-faldig barnskara. Fotografen Sebastian Petersson lär henne att fotografera och Maria börjar se på världen och tillvaron med nya ögon. Med tiden berättar Marias bilder allt mer om det "nu" hon lever i - fattigdom och utveckling, vardagsglädje och krigsutbrott, ett helt samhälle i förvandling.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MARIA LARSSONS EVIGA öGONBLICK

Mästerligt rakt igenom
Jan Troells senaste är en ofantligt välgjord berättelse om fattigdom i det tidiga 1900-talets Malmö. Det är så fullständigt övertygande att det borde eka över till den amerikanska västkusten och Oscarsjuryn.

Jan Troell är inte precis känd för att stressa fram sina filmer. Senaste spelfilmen, ”Så vit som en snö”, kom så tidigt som 2001. Kanske är det denna långsamma och ombonande filmprocess som gör att förväntningarna alltid höjs inför varje ny premiär. Att Troell är en filmfestivalfavorit och en långlivad Guldbaggesynonym gör saken bara mer intressant. Och utsikter är ännu en gång mycket goda.

Maria Larsson (spelad av Maria Heiskanen) är den fattiga arbetarkvinnan som Troells nya berättarepos kretsar kring; hon är mor till sju barn och hustru till den alltmer alkoliserade och opålitlige maken Sigfrid (Mikael Persbrandt). Av en slump börjar Maria intressera sig för fotografi, och den nyfunna hobbyn verkar leda hennes liv in på de mest oväntade stigar.

Det är uppenbart att Jan Troell inspireras av historia, både filmisk och svensk sådan. I ”Maria Larssons eviga ögonblick” blandas det till exempel friskt mellan verkliga skeenden och dramatiska filmbilder, ta bara den revolutionära sprängningen av båten ”Amalthea” som bakgrund till en fotografiskt skicklig otrohetssekvens. Troell låter dessutom stillbilden spela en alltmer framträdande roll vartefter filmen utvecklas. Det är en grymt fascinerande fascination han har, Sveriges mest Guldbaggevinnande regissör.

Saker sägs ofta mellan raderna; det är långt ifrån dramaturgiskt tydligt och därför stundtals helt och hållet upp till betraktaren. Det blir då förstås även mångbottnat: det är på samma gång en kritisk bild av det kristna giftermålet och en obarmhärtig kamp för socialismens genombrott. Men alla dessa övertoner åsido går det inte att undkomma att ”Maria Larssons eviga ögonblick” är ett gripande och följsamt drama om en typisk arbetarfamilj i det tidiga 1900-talets Sverige; en semifiktiv livssaga placerad mitt i autentiska, historiska förlopp. Det är ett fantastiskt återskapat sekelskifte; och varje vinkel och vrå av dåtidens Malmö övertygar i bilden av hur den svenska samhällskroppen såg ut och fungerade för hundra år sedan.

Att äntligen få se Mikael Persbrandt som trovärdig suput är mer än välkommet. Men showen stjäls ändå smått oväntat av Maria Heiskanen (som även spelade huvudrollen i Troells kontroversiella ”Il Capitano”) i rollen som den drivkraftiga Maria Larsson. Hon blandar blyghet med full energi; hon är pillemarisk och finurlig på samma gång. Hon för sig med ett spektrum som är värt en extra blick. Dessutom fyller hon filmduken med kontinuitet, och långsamt lägger hon och Troell ett tusenbitarspussel som inte har en enda avig kant. I stort sett varje enskild scen är oemotståndlig magi. Det är fullständigt och mästerligt rakt igenom.

Mattias Löfroth Skribent
Senaste kommentarer
lindersson
Rörande och välspelad film som både är glädjande och hemsk. 
Delar ut en fyra av fem.
Danne
En frisk fläkt i ett överflöde av dåliga deckarfilmer.
Filmrullen
Jag gillar filmer utspelade förr i tiden, dramatsiska och verklighetsbaserade. Jan Troell har här skapat ett verkligt, och "evigt" mästerverk, en film som helt klart förtjänade sin Golden Globe-nominering (även om den förtjänade en vinst). Särkilt imponerad är jag av Jesper Christensens rolltolkning av dansken Sebastian "Piff Paff Puff" Pedersen (han blev Guldbaggebelönad). Nog för att Troell vid sina första filmer fastnade lite väl för dokumentär, men sedan, först vid "Ingenjör Andreés luftfärd" (1982), blev hans filmer helt mästerliga. I denna film är han mer än väl mästerlig, och jag kan inte vänta till jag får se hans nästa film på bio, "Dom över död man".
Visa fler (6)

Veckans populära filmer

Visa fler