Marguerite (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
1921, i början av det glada 20-talet. Inte långt från Paris är det fest på Marguerite Dumonts slott. Som vanligt samlas musikälskare kring ett behjärtansvärt ändamål. Det enda man vet om Marguerite är att hon är rik och att hon har ett passionerat musikintresse. Det får hon utlopp för genom att sjunga. Problemet är att hon sjunger fruktansvärt falskt. Gästerna håller god min och låter henne vara den diva hon vill vara. Då bestämmer hon sig för att ordna en stor publik konsert. Filmen är löst baserat på den sanna historien om Florence Foster Jenkins.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
3.3 av 3 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MARGUERITE

Träffar alla toner rätt
Den franska publik- och kritikfavoriten ”Marguerite” från Venedigs filmfestival tidigare i år är ett snyggt kostymdrama och en otroligt härlig film med mycket hjärta.
Catherina Frot fullständigt briljerar som Marguerite i denna underhållande historia om en kvinna som drömmer om och faktiskt också tror att hon är en operadiva. Trots hennes totala tondövhet och de falska tonerna hon envisas med att klämma ur sig är filmens klang helt rätt.

”Marguerite” är inspirerad av verklighetens Florence Foster Jenkins, en amerikansk operasångerska som inte kunde sätta en endaste ton. 1944 arrangerade hon en konsert för utsålda hus på Carnegie Hall och dog en månad senare utan att någonsin förstå sin bristande sångtalang. 

Frot spelar här Marguerite Dupont (och gör det alltså fenomenalt bra), en rik och otroligt generös baronessa i 20-talets Frankrike som älskar musik och att uttrycka sig genom sång. Hon sjunger, liksom gjorde Jenkins, hellre än bra, men är lyckligt ovetande om hur illa det låter, vilket hennes falska omgivning dessutom undanhåller för att sedan skratta bakom hennes rygg.


Efter ett av Marguerites frekventa uppträdanden hemmavid i närvaro av sina så kallade vänner, missförstår hon en förlöjligande recension och blir ännu mer övertygad om sin storhet. Hon bestämmer sig för att ordna en konsert inför en riktig publik, en idé som möter starkt motstånd hos framförallt hennes make. Han är redan plågad och skäms enormt för sin frus bristande verklighetsförankring, men är alltför beroende av henne ekonomiskt för att våga riskera att stöta sig med hennes fantasier.

”Marguerite” är en film om desorientering och flykt från en kvävande verklighet fylld av hycklande människor och deras lögner, men den handlar även om att våga drömma när man enligt andra redan lever i en sådan. Samtidigt är det också en fängslande studie i äktenskapets dynamik, eller kanske snarare saknaden av dynamiken och vilken isolering ensamhet i arrangerad tvåsamhet kan innebära.

Historien berättas episodiskt efter foton tagna av Marguerites betjänt och nära vän Madelbos som spelas av en bister Denis Mpunga med mycket pondus, ständigt i hälarna på den bräckligt naiva, men otroligt godhjärtade baronessan. Att låta en bifigur vara en tystlåten berättare är ett ganska enkelt, men väldigt intressant grepp som tillåter vissa spännande utsvävningar i handlingen, även om jag kanske tycker att slutet därav blir något utdraget. 

Manuset är skrivet av regissören Xavier Gianolli och har en väl uppbyggd dramaturgi. Det är hela tiden ett  bra flyt framåt, vi får möta sköna karaktärer och lyssna till flödande dialog. Jag hade som sagt kanske velat se en mer bombastisk final istället för den något trevande avslutningen, men vägen dit är en sann fröjd för både öga och öra. Ja, med vissa förbehåll då vad gäller örat.

Fotot är riktigt snyggt och redigeringen i både ljud och bild helt klockrent. Vid sidan av den hemska sopranstämman som vi bjuds på ett antal oönskade gånger, finns tack och lov andra mycket vackrare tongångar. Inte helt oväntat har musiken en självklar plats i filmen och ackompanjerar effektivt berättelsen och baronessans eskalerande sinnesförvirring. Samtidigt är den på något sätt hoppfull då Marguerite i takt med att hon tappar fotfästet i verkligheten ändå närmar sig det som någonstans är hon själv och sin, förvisso, uppdiktade sanning. Och frågan uppstår om vilket som egentligen är viktigast. 


"Marguerite" är en härlig och rolig film, utan att någonsin bli tramsig då Gianolli erfaret undviker fällan att göra buskis av det hela, vilket hade varit enkelt med tanke på materialet. Istället skapar han ett oerhört underhållande, satiriskt och ett synnerligen syrligt drama som emellanåt lockar till hjärtliga skratt. Detta är en extremt vacker och väldigt välspelad film att se och verkligen njuta av. Missa den inte.

Veckans populära filmer

Visa fler