Margaret 2011

Lisa är en sjuttonårig tjej utan några större bekymmer förrän hon en dag blir vittne och också indirekt orsak till en hemsk olycka, vilken hon efteråt har svårt att släppa taget om.

"Margaret" filmades redan 2005 men det dröjde på grund av diverse rättsliga struligheter mellan regissören Kenneth Lonergan och filmbolaget sex år innan den kunde färdigställas. Och den 2 timmar och 30 minuter långa slutversionen klipptes sedan inte av regissören som planerat utan av andra redigerare. Dock gav han sitt godkännande innan premiären så jag förmodar att de alla var nöjda med resultatet. Nöjdare än jag.

Det börjar som sagt bra och jag fastnar direkt. Det är otroligt fängslande, musiken och människorna i slow motion som vandrar omkring på New Yorks gator är likt poesi. Sedan kommer kraschen och den är verkligen hemsk. Otäckt grafisk. Och de där minuterna innan ambulansen kommer, som man oftast på film förskonas, är fruktansvärt ångestladdande och gripande. Bra och äkta.

Därefter börjar den egentligen väldigt ostrukturerade historien om hur Lisa hanterar traumat. Och även om jag har full förståelse för att den psykiska påfrestningen efter den fruktansvärda händelsen sätter djupa spår, så är många svängar inte alls förankrade i handlingen varför jag blir förvirrad och har svårt att tro på det jag ser.

Anna Paquin i huvudrollen är bra, men det saknas något i skildringen av karaktären och Lisa framstår mest som tjurig och ouppfostrad hela tiden och visst, vilken 17-åring tycks inte sådan vid en ytligare anblick, men här vill jag verkligen ha något mer. Någon insikt någonstans, lite äkta ånger och inte bara självömkan och bortskämt raseri. Jag får aldrig riktigt empati med hennes sorg, vilket är tråkigt och stör min upplevelse. Lisas mamma spelas av J. Smith-Cameron och hon är helt strålande. Överhuvudtaget är det relationen de två emellan som är intressantast i filmen och hade kunnat få mer utrymme istället för att strö massor av outvecklade sidointriger längs vägen.

Många scener liksom tagningar är långa och det pratas mycket i dem, vilket också är filmens absoluta styrka. Det enkla, icke forcerade men ack så briljanta spelet som kommer fram i de smarta dialogerna med de vassa replikerna, uttalade helt utan ansträngning, är bara så bra! Och jag jublar i tysthet. Fast sen har vi, vid sidan av det fantastiska, flera fullständigt onödiga akter som fungerar mer som bromsklossar än något annat och sinkar tempot och framåtrörelsen. Och med tanke på all tid som fanns för att klippa klart borde helt klart saxen har använts mer flitigt.

Det finns ingen Margaret i filmen, men någonstans halvvägs läses en dikt upp med namnet i. Och om man googlar den, kan man ana sambandet mellan den förlorade oskulden i lyriken och det som på många plan sker med Lisa efter olyckan.

Lite långsökt kanske, men då är "Margaret" som film långsökt. Och lång. Fast bestående av också helt fantastiska scener ur ett bitvis fullständigt lysande manus. Så vad ger man en sådan upplevelse för betyg?