Maquia: When the Promised Flower Blooms 2018

Äventyr Animerat Fantasy
Japan
115 MIN
Engelska
Japanska
Maquia: When the Promised Flower Blooms poster

Synopsis

I landet Iolph slutar invånarna att åldras i tonåren och kan därefter leva i hundratals år. En av invånarna, Maquia, känner sig ensam trots den fridfulla och idylliska plats hon bor i. Andra är desto mer intresserade av deras odödlighet. En dag invaderas Iolph av Mesarte-armén, som är ute efter deras unika blod. Maquia lyckas fly krigets förstörelse och kaoset, men utan hem eller sitt folk blir hon en vandrare i en mörk skog.
Ditt betyg
4.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Sayonara no asa ni yakusoku no hana o kazarô (Maquia: When the Promised Flower Blooms)
Biopremiär
28 december 2018
Språk
Engelska , Japanska
Land
Japan
Längd

Recensent

Katarina Emgård

10 januari 2019 | 10:00

En annorlunda kärlekshistoria

Eteriska kvinnor och män som vid rustika vävstolar flätar samman tidsband till skira tyger, utgör början på detta visuella mästerverk till saga. Ett jordnära fantasydrama om moderskapets vedermödor, och om hur tid och åldrande präglar relationer (kanske mer än vi önskar). Mari Okadas regidebut är tårdrypande och häpnadsväckande vacker.
Att moderskapet har en central roll i manusförfattaren Mari Okadas regidebut ”Maquia: When the Promised Flower Blooms” är föga förvånande då hon redan i sin autobiografi nämner den ansträngda relationen till den egna modern. Och just gestaltandet av moderrollen är något hon lyckas särskilt väl med i denna high fantasy-film, som dessutom bjuder på inte bara en, utan flera olika modersgestalter.

Moderskapet är ett tema, och mamman en roll, som gärna intar en svart-eller vit position på film, glorifieras eller degraderas, men som sällan skildras särskilt balanserat eller varierat. Men att gestalta mammarollen som föränderlig är något Okada lyckas med – trots fantasytwisten.

Huvudfokus i filmen är nämligen relationen mellan lorph-flickan Maquia, tidsvävare och en del av ”The Clan of the Seperated”, och människobebisen Erial, som då de möts första gången ligger övergiven i sin döda mors armar. Maquia, som själv är föräldralös och som just, tror hon, förlorat alla sina vänner under en ockupation av sin hemby, tar sig an pojken och blir hans mor. Dilemmat är att lorphs lever i flera hundra år och aldrig åldras, i kontrast till Erial som ju är mänsklig.

Premissen för denna annorlunda kärlekshistoria är som upplagd för tårar. Något Okada också är högst medveten om, då hon låter mamman i filmen vid flera tillfällen lova sin son att inte gråta mer, att vara en stark modersfigur (men ständigt misslyckas). Och detta nästan alltid under scener då jag själv redan gråter. Sentimentalt? Absolut, och Maquia är på gränsen till för naiv och godtrogen för vad som känns trovärdigt, men sorgligt är det. Och genom att låta sonen växa om Maquia, både till längd och ålder, lyckas också Okada fånga den separationskänsla som alla föräldrar upplever, men på ett nyskapande sätt. Det blir också en lek med hur vuxenrollen i en barn-föräldrarelation kan förändras med tiden.

Det fina dramat utspelar sig också i en ”Game of Thrones”-liknande värld där det i bakgrunden pågår stridigheter mellan The Kingdom of Mezarte, där Maquia och hennes son bor, och en överlevare från Maquias by som samlat trupper från intilliggande nationer för att störta sina fiender.

Länge har nämligen The Kingdom of Mezarte kunnat förlita sig på styrkan hos sina Renatos (drakliknande monster), men de börjar dö ut på grund av ”Red Eye Disease”. Deras död är också en symbol för hur legenderna i denna värld håller på att försvinna, där inräknat Maquias folk. Här väver också Okada in en intressant liknelse då Renatos sägs dö för att ”The emotions you have looked away will burn away your heart. You'll set yourself ablaze and then you die.” Vilket kan tolkas som att desto mer dominant männens känslokalla värld blir och tillåts styra, desto fortare kommer alla att dö.

Filmen är fylld av dessa små jämförelser mellan traditionellt manligt och kvinnligt. Däribland en intressant parallell mellan män som utgjuter blod på ett slagfält och en kvinna som föder barn, och det görs tydligt vilket som kräver mest mod.

”Maquia: When the Promised Flower Blooms” är en saga för vuxna, som trots sina två timmar håller högt tempo och snyggt varvar känslosamma scener med klassisk action. Min enda invändning är att Okadas stora ambitioner emellanåt gör att berättelsen tappar fokus, då det är flera idéer som ska förmedlas samtidigt. Utöver relationen mellan mor och son skildras också Maquias bästa väns resa, som blivit tillfångatagen under ockupationen. Förvisso en spännande sidoberättelse, men kanske hade sagan mått bra av ett längre format.

Bortsett från denna detalj är Okadas regidebut verkligen sevärd. Inte bara för berättelsen utan också för den mäktiga arkitekturen och alla smådetaljer i den vackert animerade medeltidsmiljön. Den kräver dock att du som publik uppskattar tecknade filmer som är just för vuxna, för här finns inget av Pixars humor att luta sig mot. Den påminner i så fall mer om en mix av ”Princess Mononoke” eller ”5 centimeters per second” - allvarligt drama möter high fantasy, som lär få alla (mammor) att gråta.
| 10 januari 2019 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Maquia: When the Promised Flower Blooms
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu