Manglehorn (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Den åldrade excentriske låssmeden A. J. Manglehorn uppfylls av sorg efter en förlorad kärlek, och det gör honom ont att han inte längre är den han en gång var. Filmen utforskar Manglehorns komplicerade inre, och hur han desperat försöker återfå kontakten med omvärlden.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.7 av 7 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MANGLEHORN

Långsam men välspelad karaktärsstudie
Fantastiskt skådespel är största behållningen i detta snygga men lågmälda drama, som samtidigt är en djupgående karaktärsstudie av en äldre man vars förflutna tagit över hans nu.
Al Pacino är A.J. Manglehorn, en ganska ensam men ändå till synes nöjd äldre man som under 40 år jobbat som låssmed. Han har en son som han inte kommer särskilt bra överens med och en älskad katt som är förstoppad. Han har aldrig lyckats släppa taget om sin ungdomskärlek Clara som han varje vecka skriver brev till trots att svar alltid uteblir. 

Det här är en film om att vara fast i det förflutna och att inte kunna släppa taget eller gå vidare. Det handlar om att inte våga leva nu och vara lycklig, då sorg är lättare att hantera och lycka bara skulle innebära en risk att förlora något.

”Manglehorn” är en på sina håll välberättad och snyggt fotad historia som till en början bjuder in åskådarna, men som efter ett tag ändå inte verkar vilja släppa in oss hela vägen. Det emellanåt stökiga hantverket (för mycket voice over till exempel) och ett något inåtvänt driv håller oss på en armlängds avstånd, vilket gör det svårt att på riktigt lära känna huvudpersonen. Att Manglehorn själv inte vill in där det är jobbigt och ännu mindre låta någon annan rota, kan jag verkligen ha empati med, samtidigt som jag ändå vill försöka förstå vem jag tittar på och varför.

Frekvent förekommande metaforer och liknelser tenderar ibland att knäppa oss på näsan. Till exempel är såklart den inbundna Manglehorn låssmed. Han hjälper med framgång alla andra i kvarteret att öppna dörrar, men lyckas inte få upp ”låset” till sitt eget känsloliv, vilket blir väl övertydligt. Eller det faktum att hans katt är förstoppad efter att ha svalt… just det - en nyckel. Ungefär så fortsätter det och dessa ofta väldigt bildliga uttryck känns onödiga, då jag faktiskt är kapabel och framförallt vill bedöma det betraktade själv. 

Al Pacino gör en behärskad, men inombords kokande Manglehorn och han gör det otroligt övertygande. Tyvärr är flera av de övriga karaktärerna runt honom alldeles för platta eller entoniga, liksom deras relationer till huvudpersonen. För trots att jag tycker att både Chris Messina som sonen och Holly Hunter som det potentiellt nya romantiska intresset absolut är trovärdiga i sina roller, känns inte karaktärerna alls tillräckligt nyanserade. 

”Manglehorn” är en rätt ojämn film, vars toppar dock onekligen är väldigt höga, varför slutresultatet trots svackorna ändå är högst sevärt. Inte minst tack vare en fenomenal Al Pacino.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!

Veckans populära filmer

Visa fler