Man of Steel (2013)

I ett parallellt universum, på en planet mycket lik vår egen, står man nu redo att lansera en andra uppföljare till "Superman Returns", Bryan Singers underskattade homage/fortsättning på de lekfulla originalfilmerna med Christopher Reeve. Tråkigt nog inte hos oss, för där många såg ett nostalgiskt äventyr med potential, nojade Hollywood-bossarna över bristen på fart, fighter och dollars i kassan.

Så man gör det där som alla gör nu, en reboot, där "boot" står för kängan som sparkar bort alla spår av tidigare inkarnationer. Istället för färgstarkt serietidningsskoj och Jönssonligan-skurkar ska han nu stöpas om till en jordnära och verklighetstrogen hjälte i en mörk och våldsam värld.

Det gick ju utmärkt för Batman. Och vet ni vad, det funkar skitbra för Stålis.

Från de första krigshärjade scenerna på ett dödsdömt Krypton märks det att den här historien inte har berättats förut. Inte på det här sättet. I grova drag är mycket sig likt: planeten är körd, en bekymrad far och mor sänder iväg sin nyfödde son mot Jorden, där han får överleva och med lite tur sprida fred bland sina medmänniskor. Väl medveten om att vi snackar science fiction i yttre rymden, här ligger ändå fokus på någon slags realism. Ingen försvagande kryptonit, inga magiska kristaller syns till på hela filmen.

Unge herr utomjording kraschar på familjen Kents bakgård i Kansas, där Kevin Costner och Diane Lane lever barnlösa men lyckliga. De hänger tvätt, meckar med bilen och peppar den utstötte med livsråd under uppväxten. Det är tufft nog att vara tonåring och tampas med puberteten, men lägg till superhörsel och omänsklig styrka på det... Clark, som han döpts till, har en hel del att reda ut inombords.

En rejäl bit av filmen tillåts för att sätta karaktären, hans styrkor och svagheter, och vad som driver honom. Tillbakablickarna till barndomens nyckelscener i Smallville varvas med nutid, där Henry Cavill flackar runt och söker sig själv. Det är trots allt oväntat spännande, inte minst när hans vägar korsas med nyfikna storstadsreportern Lois Lane och hennes många frågor. Vad innebär det att vara en ensam alien på jorden? Att växa upp med övernaturliga krafter och inte veta något om sitt ursprung? Här djupdyker vi in i sånt som de tidigare "Superman"-filmerna bara snuddat vid.

Jag förstår att det låter skittråkigt för en del, och de actionsugna får också sitt. Den andra halvan av filmen, också en generös speltid, vigd åt spektakulära sammandrabbningar på marknivå och ute i rymden. Krypton-generalen Zod (Michael Shannon) har nämligen följt efter, med planen att krossa världen och utplåna vår befolkning som om han vore någon Lex Luthor.

När det väl brakar loss står ingen Metropolis-skrapa säker. Den som gått på bio för en och annan fet blockbuster senaste åren känner igen sig, CGI-kavalkaden skulle kunna vara ihopklippt av höjdpunkter från allt från "Transformers 3" till "The Avengers". Lyckligtvis har man gott om krut, variation och coola skurkar för att det inte ska bli alltför segt. Supermans styrkor, och hans begränsningar, gör sig kända på allvar.

Christopher Nolan, skaparen till den löjligt framgångsrika "The Dark Knight"-trilogin, är med som producent och övervakar processen. Det blir säkrast så. Gud förbjude att Zack Snyder är för mycket Zack Snyder, med sin fablesse för våld och blod. Här ska det skapas 11-årsunderhållning med möjlighet till - stryk det, med krav på - flera uppföljare. Man har inte råd att än en gång sjabbla bort en så viktig franchise som Amerikas förste och störste superhjälte. Ingen risk för det, filmen är redan framgångsrik och Cavill lär få dra på sig kostymen minst två gånger till. Jag ser gärna mer.

Det är nog å andra sidan inget du tar med barnen på en regnig sommarkväll. Med sin spellängd på 2,30 och noll humor är det tydligt inte ett familjeäventyr man siktar på. Snarare är "Man of Steel" en värdig kompanjon till "Batman Begins", om vi snackar tunga, lite för långa men överlag mycket lovande nytolkningar av klassiska serietidningshjältar.

Han är inte längre en mantelklädd rockstjärna på Daily Planets omslag, snarare en ny Jesus som kommit ner på Jorden och väntar på rätt ögonblick att frälsa oss alla ifrån ondo. Farligt nära religiöst, men ändå fascinerande och fint. Alla känner vi till Superman och hans bakgrund, men det har inte skildrats på det här sättet förut, så att också en vanlig jordgubbe som du och jag kan relatera och känna något, inte bara roas av spektaklet på vita duken. Och framför allt är det en nytolkning som vågar skriva om en älskad superhjältes historia (se och lär, Marc Webbs Spider-Man).

S:et på hans bröst är kryptonska för "hopp". På vår planet står det för Spektakulär, Saftig Sommaräventyrs-Specialburgare med extra senap och strössel. Stålmannen är tillbaka. Och det Kate Bosworth en gång skrev i sin blaska är ett minne blott - världen behöver honom.