Legenden om Tarzan (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Det har gått många år sedan mannen, som kallas Tarzan, lämnade djungeln för ett liv som John Clayton, Lord Greystoke, med sin älskade Jane vid sin sida. Han har nu blivit inbjuden att åka tillbaka till Kongo som ett sändebud åt parlamentet, omedveten om att han bara är en bricka i ett dödligt spel av girighet och hämnd.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LEGENDEN OM TARZAN

Ett halvdant djungelvrål
Djungelns konung är tillbaka på vita duken, mer rippad än någonsin. Regissören David Yates svingar sin upptinade Tarzan högt bland trätopparna men med lianer som närmast slår knut på sig själva i försök att få en 1800-talsblockbuster om en vit, halvnaken hunk som räddar Kongo från kolonialförtryck att flyga år 2016. Trassligt var ordet.
Året är 1889 och Tarzan är visserligen en legend på hemmaplan men föredrar att åter i hemlandet England dricka té som godsägare under namnet John Clayton III med sin älskade fru Jane (Margot Robbie) vid sin sida. De har med andra ord kommit en bit sen “Jag Tarzan. Du Jane”-stadiet. Men äventyret kallar snart på den forne djungelhjälten då han skickas till Kongo som handelssändebud åt parlamentet, högst omedveten om att han är en del i ett smutsigt maktspel om herravälde över det av belgiske Kung Leopold, koloniserade Kongo. Valet att placera den redan problematiska historien i kolonialtidens Kongo gör inte denna redan moraliskt snåriga djungel till historia lättare att navigera rätt för "Harry Potter"-regissören David Yates, som främst varit ute efter att göra en moderniserad, fartfylld äventyrsfilm.

Och visst är “Legenden om Tarzan” ösig, fartfylld och fulladdad med flashbacks från Tarzans uppväxt bland aporna i djungeln. Men hur fort Skarsgårds Tarzan än må svinga sig i lianerna så kommer filmens problem till slut alltid ifatt. Om vi bortser från själva grundtanken på den fysiskt överlägsne vite mannen i djungeln som står överst i näringskedjan, så har filmen, som ren underhållning, så bråttom fram att den ofta glömmer sin publik. Samtidigt håller effekterna inte måttet på den här nivån, efter filmer som “Apornas planet: Uppgörelsen”, “Djungelboken” och så har ribban och kraven höjts märkbart vilket på IMAX-duken nu får Tarzans nära natur-upplevelser att kännas förvånansvärt digitala.

Christoph Waltz, här iklädd lurig linnekostym och Panama-hatt gör ännu en tröttsamt excentrisk Hans Landa-figur av den belgiske bödeln Léon Rom, den historiske person som ska ha inspirerat karaktären Kurtz i Joseph Conrads “Mörkrets hjärta”. Stackars duktiga Margot Robbie gör vad hon kan med att ingjuta styrka i en Jane som inte får mycket scenutrymme och utbrister att hon vägrar vara en “damsel in distress” strax innan hon just tas till fånga av belgarna i väntan på att Tarzan ska komma till undstättning..

Ingen större skugga bör dock falla över allas vår Alexander Skarsgård, som med låg profil går i mål med en karaktär som saboterat mången lovande skådiskarriär. Skarsgård har skulpterat både en atletisk superkropp och en nedtonad, stoisk jante-djungelkung som håller lokalbefolkningen som sin jämnlike och undviker både att slå sig för bröstet och yla från trädtopparna. Eller när han väl gör det, mot slutet av filmen, görs det så långt off-screen att man blir osäker på om det var ett djungelvrål eller en avlägsen scout-fis. En ny Tarzan som inte återvänder till Kongo för att boxas med vilddjur och vildar, snarare inspirera lokalbefolkningen (och djuren...) att stå upp emot de koloniala förtryckarna, likt en mer lättklädd 1800-tals-Che Guevara.

Visst är det modigt av David Yates att ge sig på historierevisionism i en matinéfilm av denna magnituden, även om filmen nog mått bättre av en mer lättsam approach till det historiska äventyrskonceptet, typ “Mumien”. Istället får vi en film som inte vet vilket ben den ska stå på. Ni som efter kvällstidnings-rubrikerna om Robbies och Skarsgårds heta kärleksscener har suktat efter en “Fifty Shades” i djungeln bör nog tona ned förväntningarna, det svartvita nakendoppet i “Tarzan and His Mate” från 1934 har mer betydligt mer hetta än detta gråbleka 3D-spektakel. Istället får vi en fumlig äventyrsfilm som försöker balansera porrigt månbelysta bilder på Skarsgårds supertorso med tunga replikskiften om folkmordet på de amerikanska indianerna, och samtidigt ge en historisk kontext till en B-filmsberättelse som aldrig bottnat någon annanstans än i en svunnen pojkrumsfantasi.

Tiden har sen länge sprungit ifrån Edgar Rice Burroughs nu hundraårige apmans-berättelse och det är rätt svårt att förstå poängen med att tina upp och halvmodernisera denna pulpige fantasihjälte när regissören David Yates tvingas till så stora svängar bort från originalet för att skaka av dess unkna sexism, rasism och knepiga koloniala arv att man undrar om det blir något kvar som är värt att berätta. Och nej - att blanda bilder på kedjade slavar med peppiga actionscener bland trädkronorna och antyda att Kongo räddades från Belgiens brutala koloniala förtryck av en trädsvingande apfostrad engelsman i yogabyxor är inte skäl nog. Det får en bara att sakna “Djungel-George”.
S.S.S. (Stort, snyggt och Skarsgård)
För att göra det klart redan från början: jag förväntade mig absolut ingenting från den här filmen. Noll. Jag är mest förvånad av alla att jag gillade The Legend of Tarzan så mycket som jag gjorde. Det är en stor, grymt snygg nyinspelning/fortsättning på sagan om djungelns konung. Då Harry Potter-filmerna har lyckats gå mig helt förbi hade jag heller ingenting att bygga mina förhoppningar på David Yates om. Han har regisserat en film som stundvis går i ett rasande tempo, och stundtals saktar ned. Varför det skulle vara ett problem här har jag svårt att förstå. De långsammare delarna behövs för att bygga på de karaktärer som man senare ska bry sig om under action-scenerna. Karaktärerna är inte komplexa á la Cannes-film, utan de är precis så som de behöver vara för den här filmen som i mångt och mycket (allt) mest är en rafflande och underhållande blockbuster. Alexander Skarsgård är ögongodis deluxe, absolut, men det är bara en bonus. Han är suverän som Tarzan, både när han svingar sig i lianerna med allas vår Samuel L. Jackson på ryggen och när han som John Clayton III förklarar för några barn varför han har krokiga händer. Kemin mellan honom och Margot Robbie är också bra, och Robbie gör en tuff Jane som inte tar skit från någon. SLJ är en välkommen comic relief-karaktär, som ändå i vissa scener visar sig ha en annan sida (de som sett filmen förstår). The Legend of Tarzan luktar blockbuster rakt igenom, och det har funnits både bättre och sämre sådana innan den. Men det är en mycket underhållande bioupplevelse som jag mer än gärna skulle göra om. Så länge förväntningarna hålls i schack borde det vara lugnt. Det enda jag faktiskt hade förväntningar på var Christoph Waltz som skurken Leon Rom, vilket också var det enda jag var rätt så besviken på när filmen var slut.
Senaste kommentarer
YamivsLight
Den här fick en svag trea och tycker att Disneys version av Tarzan är bättre. Jane visade verkligen att hon var inte var en dam som behövde räddas, hon var cool och Tarzan var okej.
Fab
Självklart den dåligaste Tarzan-filmen jag har sett, inte ens den här löjliga muskulösa och dålig berättande rullen kan slå den klassiska Disney-version. Jag vet att det finns många andra otecknade Tarzan-filmer som den här men det är alltid Den tecknade Tarzan jag syftar mer på än de andra. Dålig cast för det första, Handlingen suger, Effekterna var ok och dels Miljön också men det här är ingen film man vill lägga minnet på. Regissören David Yates verkar har inte lagt mycket tid på o göra den här filmen klart o tydligt som jag kan se, dels för att han gör också filmen Fantastic Beasts samma år. jättesvag 2/5
toddelo
Betyget är, enligt mig, väldigt mycket lägre än vad jag skulle sätta. Jag såg den i 3d på Bergakungen i Göteborg (tack gode gud för det, 3D:n där är mycket bättre än på Bio Capitol i Varberg) och tyckte om den från början till slut.
För er som ännu inte har sett den; se den i 3D, men på en stor biograf så det inte blir som i Bio Capitol (som fick mig att störa mig på Star Wars och Djungelboken).
Spoiler alert!


Det enda som jag störde mig på var scenen efter klimaxet då man fick se infödingarna som hurrade. Detta gjorde mig lite förvirrad i och med att det inte fanns en scen innan som visade att de kom dit. Orsaken till att de inte hjälpte Tarzan kan man räkna ut (de har bara spjut medan de andra har pistoler och dessutom sprang en hel hjord emot fienden), Men att de helt plötsligt stod där utan att man har fått se dem komma tyckte jag var lite förvånande. 
Jag håller inte med om att Jane inte visade att hon inte var en dam i nöd. Hon försökte rymma, hjälpte även en afrikan att fly och kom sedan på att de skulle skiljas åt på grund av att fienden skulle följa hennes fotspår.  Visserligen får fienden tag i henne sedan och hon kommer inte ifrån dem, men det är ju helt förståeligt. Om man har en fånge som lyckas fly är det klart att man gör det svårare för fången att fly igen. Klar 4/5
magiul Svar på toddelo för
Och vilka vapen hade Tarzan som också sprang igenom hjorden?
Visa fler (11)

Veckans populära filmer

Visa fler