Legenden om Tarzan 2016
Action Äventyr
USA
109 MIN
Engelska
Legenden om Tarzan poster
Synopsis
Det har gått många år sedan mannen, som kallas Tarzan, lämnade djungeln för ett liv som John Clayton, Lord Greystoke, med sin älskade Jane vid sin sida. Han har nu blivit inbjuden att åka tillbaka till Kongo som ett sändebud åt parlamentet, omedveten om att han bara är en bricka i ett dödligt spel av girighet och hämnd.
Ditt betyg
3.1 av 696 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
The Legend of Tarzan
Biopremiär
DVD-premiär
21 november 2016
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Ålder
11 år
Längd
Recensent
7 juli 2016 | 22:00

Ett halvdant djungelvrål

Djungelns konung är tillbaka på vita duken, mer rippad än någonsin. Regissören David Yates svingar sin upptinade Tarzan högt bland trätopparna men med lianer som närmast slår knut på sig själva i försök att få en 1800-talsblockbuster om en vit, halvnaken hunk som räddar Kongo från kolonialförtryck att flyga år 2016. Trassligt var ordet.

Året är 1889 och Tarzan är visserligen en legend på hemmaplan men föredrar att åter i hemlandet England dricka té som godsägare under namnet John Clayton III med sin älskade fru Jane (Margot Robbie) vid sin sida. De har med andra ord kommit en bit sen “Jag Tarzan. Du Jane”-stadiet. Men äventyret kallar snart på den forne djungelhjälten då han skickas till Kongo som handelssändebud åt parlamentet, högst omedveten om att han är en del i ett smutsigt maktspel om herravälde över det av belgiske Kung Leopold, koloniserade Kongo. Valet att placera den redan problematiska historien i kolonialtidens Kongo gör inte denna redan moraliskt snåriga djungel till historia lättare att navigera rätt för "Harry Potter"-regissören David Yates, som främst varit ute efter att göra en moderniserad, fartfylld äventyrsfilm.

Och visst är “Legenden om Tarzan” ösig, fartfylld och fulladdad med flashbacks från Tarzans uppväxt bland aporna i djungeln. Men hur fort Skarsgårds Tarzan än må svinga sig i lianerna så kommer filmens problem till slut alltid ifatt. Om vi bortser från själva grundtanken på den fysiskt överlägsne vite mannen i djungeln som står överst i näringskedjan, så har filmen, som ren underhållning, så bråttom fram att den ofta glömmer sin publik. Samtidigt håller effekterna inte måttet på den här nivån, efter filmer som “Apornas planet: Uppgörelsen”, “Djungelboken” och så har ribban och kraven höjts märkbart vilket på IMAX-duken nu får Tarzans nära natur-upplevelser att kännas förvånansvärt digitala.

Christoph Waltz, här iklädd lurig linnekostym och Panama-hatt gör ännu en tröttsamt excentrisk Hans Landa-figur av den belgiske bödeln Léon Rom, den historiske person som ska ha inspirerat karaktären Kurtz i Joseph Conrads “Mörkrets hjärta”. Stackars duktiga Margot Robbie gör vad hon kan med att ingjuta styrka i en Jane som inte får mycket scenutrymme och utbrister att hon vägrar vara en “damsel in distress” strax innan hon just tas till fånga av belgarna i väntan på att Tarzan ska komma till undstättning..

Ingen större skugga bör dock falla över allas vår Alexander Skarsgård, som med låg profil går i mål med en karaktär som saboterat mången lovande skådiskarriär. Skarsgård har skulpterat både en atletisk superkropp och en nedtonad, stoisk jante-djungelkung som håller lokalbefolkningen som sin jämnlike och undviker både att slå sig för bröstet och yla från trädtopparna. Eller när han väl gör det, mot slutet av filmen, görs det så långt off-screen att man blir osäker på om det var ett djungelvrål eller en avlägsen scout-fis. En ny Tarzan som inte återvänder till Kongo för att boxas med vilddjur och vildar, snarare inspirera lokalbefolkningen (och djuren...) att stå upp emot de koloniala förtryckarna, likt en mer lättklädd 1800-tals-Che Guevara.

Visst är det modigt av David Yates att ge sig på historierevisionism i en matinéfilm av denna magnituden, även om filmen nog mått bättre av en mer lättsam approach till det historiska äventyrskonceptet, typ “Mumien”. Istället får vi en film som inte vet vilket ben den ska stå på. Ni som efter kvällstidnings-rubrikerna om Robbies och Skarsgårds heta kärleksscener har suktat efter en “Fifty Shades” i djungeln bör nog tona ned förväntningarna, det svartvita nakendoppet i “Tarzan and His Mate” från 1934 har mer betydligt mer hetta än detta gråbleka 3D-spektakel. Istället får vi en fumlig äventyrsfilm som försöker balansera porrigt månbelysta bilder på Skarsgårds supertorso med tunga replikskiften om folkmordet på de amerikanska indianerna, och samtidigt ge en historisk kontext till en B-filmsberättelse som aldrig bottnat någon annanstans än i en svunnen pojkrumsfantasi.

Tiden har sen länge sprungit ifrån Edgar Rice Burroughs nu hundraårige apmans-berättelse och det är rätt svårt att förstå poängen med att tina upp och halvmodernisera denna pulpige fantasihjälte när regissören David Yates tvingas till så stora svängar bort från originalet för att skaka av dess unkna sexism, rasism och knepiga koloniala arv att man undrar om det blir något kvar som är värt att berätta. Och nej - att blanda bilder på kedjade slavar med peppiga actionscener bland trädkronorna och antyda att Kongo räddades från Belgiens brutala koloniala förtryck av en trädsvingande apfostrad engelsman i yogabyxor är inte skäl nog. Det får en bara att sakna “Djungel-George”.
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (4)
4
Jag tycker det är tråkigt att man ska analysera sönder en film totalt som Jakob Åsell gör för att man ska ha något att skriva om. Filmen är sevärd fastän man sett tidigare Tarzan-filmer. Underhållande och duger fint att titta på en lördag kväll. Sluta skriva en massa bara för att ha något att skriva om. Betyget 6,4 tycker jag inte är rättvist att ge filmen då det finns många andra "skitfilmer" som skribenterna ger högt betyg åt, typ Ingmar Bergmans "Tystnaden" och vem vill tillbringa en lördag kväll med en sådan film. Filmen är bra och gott folk lär er en enkel regel, när skribenterna ger lågt betyg då är det en bra film och tvärtom.
Läs mer
2
Helt meningslöst att göra en ny Tarzan film om man inte ens försöker göra den antingen bättre, komma med en ny synvinkel eller göra en grym remake?! Och inget tillförde denna filmen, långtråkig, fantasilös, förstår tyvärr inte hypen med Alexander heller, inget wow i mina ögon. Somna nästan och kolla klockan hela tiden, inget bra tecken. Hela publiken i salongen blev rastlös och då börjar lätt ungdomsgängen störa, dem pratar, kollar mobiler och så är upplevelsen ännu mer outhärdlig :( Nej, jag blev jätte besviken, älskar Tarzan sedan barn och detta var ingen hyllning på något sätt, tråkig bara..betyget blir en tvåa... Cast: Alexander Skarsgård, Samuel L.Jackson, Margot Robbie...mfl AA
Läs mer
4
För att göra det klart redan från början: jag förväntade mig absolut ingenting från den här filmen. Noll. Jag är mest förvånad av alla att jag gillade The Legend of Tarzan så mycket som jag gjorde. Det är en stor, grymt snygg nyinspelning/fortsättning på sagan om djungelns konung. Då Harry Potter-filmerna har lyckats gå mig helt förbi hade jag heller ingenting att bygga mina förhoppningar på David Yates om. Han har regisserat en film som stundvis går i ett rasande tempo, och stundtals saktar ned. Varför det skulle vara ett problem här har jag svårt att förstå. De långsammare delarna behövs för att bygga på de karaktärer som man senare ska bry sig om under action-scenerna. Karaktärerna är inte komplexa á la Cannes-film, utan de är precis så som de behöver vara för den här filmen som i mångt och mycket (allt) mest är en rafflande och underhållande blockbuster. Alexander Skarsgård är ögongodis deluxe, absolut, men det är bara en bonus. Han är suverän som Tarzan, både när han svingar sig i lianerna med allas vår Samuel L. Jackson på ryggen och när han som John Clayton III förklarar för några barn varför han har krokiga händer. Kemin mellan honom och Margot Robbie är också bra, och Robbie gör en tuff Jane som inte tar skit från någon. SLJ är en välkommen comic relief-karaktär, som ändå i vissa scener visar sig ha en annan sida (de som sett filmen förstår). The Legend of Tarzan luktar blockbuster rakt igenom, och det har funnits både bättre och sämre sådana innan den. Men det är en mycket underhållande bioupplevelse som jag mer än gärna skulle göra om. Så länge förväntningarna hålls i schack borde det vara lugnt. Det enda jag faktiskt hade förväntningar på var Christoph Waltz som skurken Leon Rom, vilket också var det enda jag var rätt så besviken på när filmen var slut.
Läs mer
Visa fler