Kimjongilia 2011

Vad händer egentligen i Nordkorea, världens mest isolerade land? Inget bra, så mycket vet vi men i filmen "Kimjongilia" får vi vittnesskildringar från de grymma arbetslägren. En man föddes i ett läger och lyckades fly först 24 år senare. En annan fängslades för ett brott som hans farfar påstods ha utfört. Vittne efter vittne berättar om det ena värre än det andra.

Filmens titel kommer från namnet på en blomma som framställdes till Kim Jong II:s födelsedag och den ska symbolisera kärlek, fred, visdom och rättvisa. Totalt galet förstås eftersom Nordkoreas maktmissbrukare knappast besitter någon av dessa egenskaper.

"Kimjongilia" är både stark och effektfull. Början är dessutom riktigt snygg med sina färgglada porträttbilder och musiken som troligtvis är en slags kamp- eller hyllningslåt till Nordkorea.  De obehagliga massbilderna när tusentals nordkoreaner marscherar är vackra på ett motbjudande sätt.

Regissören (N.C. Heikin) låter oss komma väldigt nära dessa människor bokstavligen. Det är mycket närbilder, delvis för att en del av vittnena vill vara anonyma, men det gör det hela ännu starkare. Den bild som etsar sig fast är "Mrs Kim". Hennes ilska, tårar och knallröda mun berör när hon uppmanar oss att rädda dem som är kvar i Nordkorea.

Filmen bjuder också på fina och symboliska dansscener. "Mrs Kim" var nämligen dansare som ung. Musiken av Michael Gordon är också en stor behållning av filmen.