Kärlekens slöja (2007)

”Kärlekens slöja” bygger på en roman av W. Somerset Maugham och har filmatiserats en gång tidigare, då med Greta Garbo i huvudrollen. Naomi Watts spelar Garbos roll drygt 70 år senare; överklassflickan Kitty Fane som med någon slags naiv inställning till kärleken gifter sig av fel anledning, och maken Walter – en ung läkare spelad av Edward Norton – tar henne med till Shanghai. Två vuxna ungdomar från London. Den ena ytterst målmedveten. Den andre mer vilsen. Men båda hemskt olyckliga i ett Kina med nystartade kommunistiska grupperingar och ett utbrett folkligt missnöje.

Mig veterligen har Edward Norton arbetat i sex år för att ro denna film i hamn. Och med undantag för ”Illusionisten” som snart går upp i Sverige och den maskerade rollen som King Baldwin i ”Kingdom of Heaven” står egentligen Spike Lees lysande men fyra år gamla ”25th hour” därnäst på meritlistan. Kanske därför är han en av Hollywoods få skådespelare som inger stor respekt; han väljer sina roller noggrant och spelar dem kontrollerat, ofta med stort djup. Och denna gång står en av Hollywoods mer dramatiska skådespelerskor, Naomi Watts, vid hans sida. Sannerligen är det en stark historia som ligger vid deras fötter. Och de spelar den inte uppe i molnen, utan det oförnöjsamma och kvävda livet, med förväntningarna som inte infrias, skildras och spelas ibland så, när tillfälle bjuds i texten, att ”Kärlekens slöja” plötsligt får sin mening idag. Men tyvärr bjuds tillfället ganska sällan, och uppmärksamheten övertas istället av filmens brister.

Edward Nortons sparsmakade spel är utan tvekan värt beröm, men det blir till filmens nackdel när de två karaktärerna är bedrövligt stela och onödigt tråkiga. Eftersom historien är så koncentrerad kring de tu, och dessutom relativt lätt att förutspå, väntar jag mig förgäves en överraskning. Den udd som faktiskt finns faller bortom intresse.

Temat med en målmedveten manlig läkare i hopp om att kunna förändra världen, och kvinnans roll i det sammanhanget, är intressant. En Odysseus som skyr sitt hem och kvinnan som en trygghet i bagaget. Men Kitty torkar efterhand ut av tristess och förbistring över sitt val av man, och drar in i sängkammaren med dramats tredje person, Charlie Townsend. Och som vedergällning volonterar Edward som läkare till ett område drabbat av en fruktansvärd koleraepidemi, och tvingar med sig sin otrogna hustru.

Här inbjuder landskapet till massiv bergssnatur. En naturens stillhet omsluter byn och står som stark kontrast till att befolkningen dör i massor. Men det är tvåsidigt: epidemin är ju samtidigt ett naturens svar på att människan inte enbart kan göra som hon själv vill. Byn som, inhägnad och skyddad av sina bergsmassiv, fullkomligt ignoreras av sin regering. Och trots möjligheter undviker filmen vidare politiska ställningstaganden. Tonvikten ligger i allra högsta grad på parets relation, vilken de inte tassar runt på ett känslomässigt plan – när det verkligen gäller är det med äkthet och närvaro – men tyvärr iscensätter utan råhet och ordentlig styrka. Deras öde blir alltför oviktigt.