Järn 3:an 2004

Tänk om vågen inte längre visade verkligheten. Tänk om den visade noll. Vad väger jag då, när jag stiger på vågen och den visar att min vikt är noll? Är det dröm eller verklighet?

Tae-sluk bryter sig in i främmande bostäder för att bo där en dag eller under en natt. Han stjäl aldrig, emellanåt flyttar han en tavla eller ändrar något av mindre betydelse, men alltid återgäldar han gästfriheten genom att laga små saker, tvätta eller städa. En dag, inte märkvärdigare än någon annan dag, tar han sig in i vad han tror är ett tomt hus. I husets mörkaste vrå sitter Sua-Hwan ihopkrupen, förtvivlad och rädd för att hennes man ska komma hem. Hon är blåslagen i ansiktet. När hon får syn på Tae-sluk iakttar hon och följer noggrant sin inkräktare. Senare på natten träder hon fram och visar sig, Tae-sluk överraskas och rör sig ivrigt mot dörren för att bege sig av när telefonen ringer. Det är Sua-Whans man.

I vissa situationer - i vissa möten - behövs endast blickar för att kommunicera och förstå. När två personer som delar en väldigt stark känsla möts, kan ögonblicket och energin berätta allt. Så är fallet för Tae-Sluk och Sua-Hwa. De delar känslan av en otrolig ensamhet och tar i denna scen del av varandra – sugs in i varandra - och flyr tillsammans. Helt utan att prata.

”Järn 3:an” berättar i bilder mer än i dialog. En stillastående kamera möjliggör för åskådaren att se detaljer; scenografin, ljudet och framför allt ansikten kan tolkas och iakttas i en helt annan utsträckning. Här är den oslagbar. Det är en sorts poesi som också vår finske mästare Aki Kaurismäki så väl uttrycker sig i, en slags bildlig och väldigt fritolkad poesi. Man tappar inte intresset i en enda ruta, inte en enda sekund. Och utan att veta något om deras bakgrund, formar de symbolladdade bilderna (filmen talar bokstavligen i dessa) två karaktärer med mycket djup och känslor. Man förstår deras ensamhet och man förstår deras längtan; hur de behöver varandra för sin överlevnad. Den energin skapar en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin sett på film.

Till slut åker de fast och Tae-sluk anmäls för en hel rad brott. De skiljs åt och Sua-wha tvingas återgå till sin man som tålmodigt väntar med sin hämnd. Men med mer mod och kraft i kroppen – hon vet att Tae-sluk kommer att bli frisläppt – lyckas hon stå emot. Nu handlar det om att finna en väg för Tae-sluk och Sua-wha att återförenas. Vad som driver dem nu är kärlek.

Till mycket handlar KIM Ki-duks film om just detta: vad som driver och motiverar människor. Varför luffar Tae-sluk runt i lägenheter, vilken tillfredsställelse och vilka hål fyller det? Fyller han ensamhetens hål? Och Sua-whas man, vad motiverar hans hämndlystenhet, kan det också vara ensamhet? Och när KIM Ki-duk gör det med högspänd energi och starka karaktärer, och istället för att ta ut svängarna använder empati och minutiös bildbehandling – ja då kan det inte bli annat än mästerligt.

ONÖDIGT VETANDE Regissören skrev manus till filmen på en månad, den spelades in på enbart 16 dagar och redigerades på 10.