Jägarna 1996

Drama Thriller
Sverige
118 MIN
Svenska
Jägarna poster

Synopsis

Polismannen Erik återvänder till Norrland efter en tid i Stockholm. Han börjar nysta i en jakthärva som involverar flera av hans gamla vänner. Snart blir han allas fiende.
Ditt betyg
3.2 av 674 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Jägarna
Biopremiär
31 januari 1996
DVD-premiär
1 januari 2005
Digitalpremiär
22 oktober 2010
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Sonet Film
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Kim Nilsson

28 augusti 2011 | 13:01

Klassisk machothriller

Kjell Sundvalls klassiska machothriller har så höga testosteronvärden att det är skrattretande ståfräs i nästan två timmar. Men bakom den ganska unkna kvinnosynen och idiotenkla intrigen finns en intressant skildring av den svenska mansrollen och grymt vackra naturbilder som håller än.

Svenska actionfilmer var gjorda innan 1996, skildringar av de norra delarna av vårt land likaså. Men genom att Älvsbybon Kjell Sundvall på ett synnerligen slugt och effektivt sätt band samman Norrlandsfördomar med fläskiga actionscener hämtade från Hollywood, så skapades en helt ny genre inom svensk film. Egentligen borde det inte ha fungerat. Ser man filmen i dag framstår detta nästan som en parodisk cocktail där man blandat ned lika delar "Die Hard" med Norrlandsguldsreklamen och "Pistvakt". För övrigt medverkar Lennart Jähkel, guldbaggebelönad för bästa manliga biroll, i båda. Men det som gör att Sundvalls thriller faktiskt står sig förvånansvärt bra i dag som för 15 år sedan handlar mindre om originalitet och mer ren historia. För som sagt, att vi inte sett något liknande "Jägarna" sedan dess är inte poängen, utan att historien i sig med tiden fått flera kvaliteter än vid premiären.

Handlingen kan ni redan vid det här laget. En robust Rolf Lassgård spelar den klassiska polisen Erik som kommer hem till byn, som faktiskt heter just Byn, i Norrbotten. Där möter han sin bror (Jähkel) och börjar nysta i otrevliga fall som handlar om brutal tjuvjakt. Men det blir minst lika mycket drama i de personliga relationerna som Erik frivilligt eller ofrivilligt lägger sig i.

För det första: filmen är fortfarande en av de vackraste skildringarna av de norra regionerna i Sverige. Sundvall använder utsökta bildkompositioner för att visa den fantastiska naturen och Björn J:son Lindhs känsliga musik ramar perfekt in tablåerna. Filmen ska verkligen ses på bio där skärmen brer ut sig långt runt om åskådaren för att nå maximal effekt.

När det gäller skildringen av personerna i filmen är det en helt annan femma. Det är svårt att riktigt kritisera Sundvall för de mest överdrivna porträtten, han är ju själv en stolt norrbottning, men det är hela tiden farligt när parodi när supermacho män på mysig brytning står och hotar varandra till livet var femte minut. Allra värst blir det för Jarmo Mäkinen som med sin distinkta finlandssvenska knappast ökar respekten för våra grannar i öst. Det blir också mer än lovligt övertydligt att dessa hårda män egentligen är små pojkar som gömmer sig bakom grupptryck, rädsla för mjukhet eller tuffa uppväxter. Det är psykologi som hämtat från kylskåpspoesi och nästan mer förtjust förnedrande än realistiskt skildrande.

De enda två karaktärerna som egentligen påminner om riktiga människor är just bröderna Erik och Leif, strålande gestaltade av Lassgård och Jähkel. Samspelet dem emellan känns helt äkta och båda hittar gripande punkter i sina rollfigurer som klingar mer än trovärdigt; Lassgårds ansvarskänsla och obekvämhet att bli den hemvändande hjälten och Jähkels ömsinta porträtt av en sargad själ bakom ett ansikte av stål.

Men om männen är styckigt gestaltade så är det ingenting mot kvinnorna. För det första är de i stort sett osynliga. De som sticker fram är Editha Domingo som den ständigt förnedrande servitrisen Nena och Helena Bergström som den ständigt arga åklagaren som dyker upp för att hjälpa Erik.

Fast själv poängen, och det som gör att filmen inte försvinner rakt ned i ett hål av klichéer och fördomar, är just att den, indirekt, är ett intressant porträtt av den klassiska machorollen. Det är sällan vi ser liknande filmer i Sverige, kanske för att jämställdheten här jämfört med på många andra ställen, faktiskt är överraskande stark. Sundvall har nog omedvetet gjort en film som på ett synnerligen intressant sätt får oss att ifrågasätta hur det egentligen är att vara man. Han gör det dock inte genom att ställa intressanta frågor om maskulinitet, utan att visa upp en så pass överdriven bild att vi själva måste fråga oss vad vi egentligen tycker om det här. Lite som Michael Haneke får oss att ifrågasätta vår inställning till våld genom att på ett sadistiskt sätt själv skildra det i "Funny Games". Med undantaget att Haneke själv är med på poängen.

"Jägarna" var länge på gång att göras om i en amerikansk version. Det hade fungerat mer än väl, för denna thriller har precis vad som krävs för att gå hem i Hollywood. Men skildringen av norrbottningar, positiv eller negativ, är typisk svensk vilket gör att denna film faktiskt är en svensk klassiker. Oavsett vad man tycker om den som produkt.

| 28 augusti 2011 13:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Jägarna
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu