Jackass Number Two 2006

Gillar du intellektuella filmer och böcker? Blir du irriterad när någon säger August Strindberg istället för Auguste? Tycker inte du att Bruno K Öijer är lite väl banal?

Då är verkligen inte ”Jackass Number Two” något för dig!

Själva idén med ”Jackass Number Two” är att återigen se puckade män göra puckade saker. Om vi accepterar det som filmens poäng går det att se filmen som den är. Om vi däremot avfärdar det hela som skit (bokstavligen) och dumheter, och försöker göra det genom att beskriva exakt hur korkat det är att se vuxna män dricka färsk hästsperma och kalla varandra för ”fuckers” genom en hel biofilm – ja, då kanske det inte finns någon större anledning att se filmen. Nu tror jag ingen går och ser den här filmen för att tillfredställas intellektuellt så jag försöker istället se filmen för vad den är – en film som driver med de sociala normerna och reglerna för vad som bör göras.

Att allting i ”Jackass” just är otroligt dumt är ibland ganska underhållande. Det är kul att se människor göra sig illa. Varför skulle vi annars skratta åt olika hemvideoprogram som går på tv? Skillnaden mellan ”Jackass”-fenomenet och hemvideoprogrammen är att i ”Jackass” är allt planerat. Självklart kommer varningstexten från MTV upp som varnar oss för att prova det här hemma.

Alla som är med i ”Jackass”-gänget är män. Killarna hetsar hela tiden varandra till att göra än dummare saker. Att inte våga något är inte ett alternativ, alla svagheter som de individuellt kan ha utnyttjas till max för att åstadkomma ett garv. Den ormrädda medlemmen blir t.ex. inlåst med en kobra, dvärgen blir mosad under en extremt fet kvinna, den feta mannen blir använd som vikt etc. Det är en homogen homoerotisk manlig gemenskap som går ut på äckel, att spotta rädslan och försiktigheten i nyllet, allt det här gör dig till en äkta ”Jackass”-man. Ändå, fast det är så dumt och ”fel”, går det inte att låta bli att skratta ibland. Speciellt åt de repliker som levereras i filmen ”My head stopped my body from getting really hurt on that” är kanske den mest klockrena, efter att någon kraschlandat på huvudet efter en rejäl vurpa.

Filmmässigt är inte ”Jackass Number Two” en höjdare. Det är inte snyggt klippt, det finns ingen bra ljussättning och inga häftiga ljudeffekter. Framförallt saknas det en handling och poäng. Istället består filmen av korta sketcher som går ut på att 1) vara äckliga, 2) vara smärtsamma, 3) innehålla spyor/avföring/urin. Visst kan jag garva åt att se småbarn dricka och röka utanför korvkiosken eller åt sketchen med fanbrevet men jag kräks nästan när de fäster fiskekrokar i kinderna på sig själva eller när de kör en öltarmsköljning, för att inte tala om ovan nämnda hästsperma.

Vad jag dessutom funderar över filmen igenom är exakt vilken störning som speciellt Steve-O och Johnny Knoxville har. Mitt bästa tips är ADHD eller Asperger syndrom. Har ni själva några idéer?

En otroligt rolig grej hände innan filmen började, då två av de ”finare” filmrecensenterna stod och diskuterade vilken skitfilm ”Jackass Number Two” är – genom att skrika tvärsöver hela salongen. En av dem var orolig för att han kanske skulle gilla filmen trots allt. Nu tror jag inte det finns någon risk för det. ”Jackass Number Two” kommer inte gå till filmhistorien som en bra film, men vi kommer kanske komma ihåg den ändå på grund av dess brist på respekt, sociala normer, sjuka humor och höga äckelfaktor. Vi får hoppas att det inte kommer en ”Jackass 3”, men det gör det ju troligtvis ändå, oavsett vad vi recensenter tycker.