Inglourious Basterds 2009

Action Äventyr Drama Krig
USA
153 MIN
Engelska
Franska
Tyska
Inglourious Basterds poster

Synopsis

Shosanna Dreyfus blir vittne till hur hela hennes familj blir kallblodigt avrättade av nazisterna, ledda av överste Hans Landa. Hon lyckas fly till Paris, där hon planerar sin hämnd, och kommer i kontakt med kapten Aldo Raine och hans förband med soldater av judisk börd. Detta förband har ett mål - att döda så många nazister som möjligt.
Ditt betyg
3.9 av 4,445 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Daniel S Ogalde

6 juni 2009 | 13:46

Heil Tarantino!

Återvinningens mästare gör än en gång våldet till obehaglig konst. Laddat med humor och spetsat med fantastiska insatser skriver Quentin Tarantino om historien i antifascistisk anda. Judarnas hämnd är här.

Antagligen åres mest efterlängtade film är Quentin Tarantinos "Inglorius Basterds", en vågad historieomskrivning där Hitler är galnare än någonsin och andra världskriget roligare än på länge. En aning tabu? Snarare en självklarhet när det kommer till allas vår Quentin. Och på ett paradoxalt sätt är det väl just det som gjort bastarderna till en så tvetydig historia. För visst satsas det också på säkra kort. Våldsglorifiering, överdriven coolhet och grymma detaljer, allt snyggt paketerat i en rulle som känns ytterst välbekant. 

1941. I ett naziockuperat Frankrike lämnar ett synnerligen brutalt massmord på en judisk familj, den unga flickan Shosanna (Mélanie Laurent) ensam. Men som med den bästa av karma så kommer också räkenskapen. Dagen som inte bara kan ta död på världens värsta mördare, stilla ett hungrande hämndbegär utan också förändra historien. Med hjälp av en grupp skjutglada partisaner kända som bastarderna, kan det mycket väl lyckas.

Det är ju så att också den bäste av oss fuskar. Och sitt filmiska artisteri till trots genar även Tarantino i kanterna. Hans tidigare imponerande öga för historievävande känns knappast närvarande i "Inglourious Basterds". Sammanhanget blir snarare stelt och av det lätthanterliga slaget, från de bisarrt humorspäckade scenerna till de brutala obehagligheter som får många att bita ihop och rysa. Skuggan från hans tidigare filmer ligger tung och drar ner helhetskänslan av perfektion. Bitvis känns stilblandningen rent plottrig och förväntningar har förvandlats till krav när Tarantino bekvämt lutat sig tillbaka på sin regissörscred.

Men med en ensemble som rent av lyser, når även "Inglourious Basterds" intressanta och imponerande höjder. Christoph Waltz i rollen som den psykotiske Hans Landa, borde skicka svallvågor av njutning genom vilken ryggrad som helst. Det bästa som setts om inte någonsin så åtminstone på väldigt länge och absolut än värdig Cannesvinnare i kategorin "bäste skådespelare". Vidare ned i skalan hittas Mélanie Laurent, Diane Kruger och Michael Fassbender som alla uppehåller en klassig skådespelarstil. I slutändan går det inte annat än att bli förtjust i ännu en av Tarantinos excentriska filmer.

"Inglourious Basterds" må vara snäppet under den glorious comeback man kunde förvänta sig men vilka invändningar man än må ha går det inte att bortse ifrån att det här är ett elegant stycke film med grym kultpotential. Så stå rakryggad, slå ihop klackarna och fall till föga för judisk hämndporr - Heil Tarantino!

| 6 juni 2009 13:46 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
4
Det tog 13 år innan jag fick lust att se denna. Men så är min relation till Tarantino. Man måste vara på humör. För även om jag inte är lika såld som många andra på hans stil, så är den verkligen inte som andras. Även här bygger Tarantino upp filmen som separata scener som håller på i evigheter utan att de nödvändigtvis driver filmens handling framåt mer vad en mycket kortare scen hade gjort. Men desto mer intensitet får vi på köpet. Jag både älskar det och kan ha väldigt svårt för det långsamma tempot. I Once Upon A Time In Hollywood lyckades han inte hålla balansen på rätt sida, men här tycker jag att han ändå får till det hyfsat. Dock är inte alls Brad Pitts Aldo Apache, eller ens The Inglorious Basterds filmens stjärnor som man skulle kunna tro på alla trailers och klipp man sett från filmen genom åren. Det är ju Melainé Laurents och Christoph Waltzs karaktärer som filmen kretsar kring helt och hållet. The Inglorious Basterds är faktiskt bifigurer i mina ögon, och kunde i praktiken varit vilka motståndsmän som helst. Det är faktiskt något som ligger filmen lite i fatet. Jag får inte riktigt det jag hade förväntat mig av filmen. Det smäller lite för lite kring just The Basterds och det känns som att den krigsfilm jag hade hoppats på aldrig riktigt blev av. Detta är ytterligare en episodfilm av Tarantino, och så mycket nazibangande blev det inte trots att filmen sålts in som det genom åren. Men men, det är ju bara mina egna förväntningar, och det går inte att komma ifrån att det är en oerhört bra cast som övertygar rakt igenom. Jag njöt hela filmen igenom och han lyckas ju få till ett riktigt bra slut, även om det inte är så tillfredställande som man tror att det ska vara, eftersom filmen bygger upp det som en kamp mellan Hans Landa och Shoshana. Trots det helt magiska slutet så känner jag mig ändå lite snuvad på konfekten så här några minuter efter att eftertexterna rullat förbi. Btw, det är en enorm fördel att se filmen tillsammans med någon annan så man kan mellansnacka lite mellan scenerna. Delad glädje är dubbel glädje.
Läs mer
1
Jag gillade Pulp Fiction, i viss mån Reservoir dogs och även faktiskt Django unchained, som jag tycker överraskar med Waltz och Fox som har en fin ton och en härlig kemi. Tyvärr så dras filmens betyg ner av Jacksons enorma överspel och det fåniga splatterslutet. Jackie Brown var en charmig och cool parentes. Inglourios Basterds...herregud. Tack vara Christophe Waltz så blir ändå filmen lite sevärd...om man för övrigt bortser från det spekulativa och tonårsrunkande våldet. Pitt är bara en plåga att följa med sin löjliga accent och nä...en riktig dynga. Tarantino måste ha tagit väl mycket kokain när han tvingade fram den här filmen. Väx upp för helvete.
Läs mer