Ice Age 5: Scratattack 2016

Egentligen inte, men jag väljer att kapitulera inför motståndet och myser istället tillsammans med mina barn som tycker att filmen är både riktigt rolig men också väldigt spännande på sina håll. 

I ”Ice Age: Scratattack” ställer Scrat åter till det med sin ständiga jakt efter ekollonet. Hans jäktande för honom upp i rymden med resultat att hela kosmos rubbas så att vår planet plötsligt står inför ett hot av utplåning. En potentiell apokalyps tvingar Sid, Manny, Diego och de andra att lämna sina hem, mobilisera sig och vandra iväg för att försöka hitta ett sätt att förhindra den ultimata förödelsen.

Det känns nästan som att titta på en roadmovie-light när sällskapet ger sig ut på sina äventyr och jag finner det inledningsvis vara lite småkul och flera nya figurer är trevliga att bekanta sig med längs vägen. Fast helt ärligt roas jag inte avsevärt av historien och saknar dessutom överraskningar och en mer vuxenanpassad humor vid sidan av den barnvänliga. Nu är det ganska mycket prutt och fars som i och för sig på sina håll är roligt också för gruppen ”infantila vuxna”, som jag utan tvekan tillhör, men det räcker bara så långt. Jag vet inte om det beror på att jag vid det här laget är bortskämd med väldigt bra animerade filmer med fantasifulla karaktärer… eller jo förresten, det vet jag och det är jag, för i jämförelse med flera av dem är ”Ice Age: Scratattack” inte alls särskilt märkvärdig. Visst är Sid och gänget fortfarande charmiga, men det känns som jag redan sett allt och lite till av alla deras upptåg.

Förutom den huvudsakliga intrigen om att i samlad trupp rädda världen handlar "Ice Age" den här gången, som det så ofta brukar - om familj, vänskap och kärlek. Rätt mycket kärlek faktiskt. Varma känslor frodas tydligen under istiden och det är fint så, men i övrigt är väldigt mycket redan avhandlat. Ta till exempel pappa Mammuts sårade faderskänslor för att dottern Kiwi hittat en egen mammutman att leva sitt liv med och inte längre behöver pappa lika mycket som förut (”Croodarna” någon?). 

”Ice Age: Scratattack” är en helt ok animerad film. Varken mer eller mindre. Färgerna är fina och 3D funkar bra. De yngre i publiken var förtjusta, vilket så småningom smittade av sig också på mig, men värst mycket utbyte kan jag inte säga att jag personligen hade av det jag såg. Ansträngningen som lagts ner för att roa oss äldre var ungefär lika marginell som underhållningsvärdet ur en vuxens ögon sett, men tack vare det rappa tempot blev det trots allt aldrig långtråkigt.

Gå och se med barnen, för deras skull, men se något annat om ni för egen del är sugna på häftiga 3D-miljöer, färgglada filurer och deras hysteriska hyss.