Harry Potter och den flammande bägaren (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En natt vaknar Harry Potter av att ärret i pannan brinner som eld. Ett säkert tecken på att Lord Voldemort befinner sig i närheten! Harry får dock snart annat att tänka på när världsmästerskapen i quidditch går av staplen. Bara en elev från varje trollkarlsskola får delta. Alla på Hogwarts är lika spända på vems namn, som kommer att dras ur den flammande bägaren
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HARRY POTTER OCH DEN FLAMMANDE BäGAREN

Inte längre en barnfilm
När JK Rowlings “Harry Potter och de vises sten” släpptes för första gången i en begränsad upplaga år 1997, kunde författarinnan aldrig tänka sig vad hon just höll på att ställa till med. Fem böcker och tre filmatiseringar senare verkar Potter-hysterin outtröttlig.

Den sjätte boken som nyligen släpptes beräknas bli årets bästsäljare, och biljettåtgången till film nummer fyra i serien, “Harry Potter och den flammande bägaren”, har endast utkonkurrerats av “Star Wars Episod III” tidigare i år. Jag har inte sett till några tältande geeks utanför biograferna, men SF:s och Sandrews bokningssajter är inte nådiga för de som inte var ute i god tid.

Under det fjärde året på magiskolan Hogwarts kretsar det mesta kring en urgammal tradition: Triwizard-turneringen. Elever från två andra europeiska skolor bjuds in, och titelns magiska Flammande Bägare dammas av för att plocka ut tre deltagare, en ur varje land. Tre deltagare som i tre ytterst farliga tävlingsgrenar får visa prov på styrka, listighet och mod. Franska flickskolan Beauxbatons hopp blir vackra Fleur Delacour, medan grabbarna från ungerska Durmstrang satsar sina slantar på muskelknutten Viktor Krum. Hogwarts egna deltagare blir pretty-face Cedric Diggory, men något oväntat händer, och Bägaren - vars önskan är lag - spottar ur sig ett deltagarnamn till... Harry Potter.

På film är “Potter”-serien verkligen ett unikt projekt, något som kommer bli ännu tydligare när alla de planerade sju filmerna är klara. Vi får följa ett gäng elever under en hel skolgång, ett år i varje årskurs, och får se skådespelarna (om inte nu någon får för sig att byta ut dem) åldras ihop med sina karaktärer. Nu har man verkligen lärt känna modige Harry, klantige Ron, smarta Hermione och de andra. Publiken skrattar åt deras menande blickar, och lider med dem när de har det svårt. Och svåra tider väntar verkligen, inte minst i form av den kommande julbalen. Trots alla hemska uppgifter som ligger framför Harry finns det något som om möjligt gör hans liv ännu mer ångestladdat - att hitta en dejt innan alla godbitar blir tagna. För första gången blir Harry intresserad av en tjej, och för första gången får vi också en och annan sexuell anspelning. Ett helt annat universum än den 100% barnvänliga “Harry Potter och de vises sten”...

Den tredje filmens regissör, Alfonso Cuaron, lyckades sätta en personlig prägel på sin film som jag fullkomligt älskade, men han tog sig även friheter som plantera om viktiga träd och bygga om i skolans korridorer så de bättre skulle passa hans vision. Därför var det med viss fasa jag undrade vad nytt Mike Newell skulle göra, visuellt sett. Lyckligtvis, ingenting. Han håller en låg profil, Hogwarts är igenkännbart och allt är som det ska. Givetvis är fotot och miljöerna fantastiska, men vad annars kan man vänta sig av en Potter-film? Men Newell - 63 år gammal och fram tills nu helt främmande för specialeffekter, bör nämnas - har lyckats tillföra sin film något alldeles extra: ett aldrig tidigare skådat djup, och fina dramatiska ögonblick, något Cuaron enbart lätt snuddat vid. Skådespelarna, som haft fyra år på sig att utveckla sitt agerande, har fått mer komplexa karaktärsbeskrivningar och får jobba med helt andra känslor än tidigare, när både rasande hormoner och skräckinjagande mörkrets härskare gör sig påminda. Liksom den fjärde boken blir även filmen mörkare än nånsin. Allt medan karaktärerna växer, blir filmerna mognare och riktar sig till en äldre publik (“Flammande Bägaren” har i flera länder fått en högre åldersgräns än de tidigare tre filmerna, och här i Sverige har man struntat i att dubba filmen för de yngre). En chockerande och stark scen mot slutet av filmen är, om något, ett bevis på detta. Nu drar man sig heller inte för att synbart skada, eller till och med ta livet av filmens karaktärer.

Med den spännande turneringen, Voldemorts återkomst och en ny, härligt knäpp lärare (Mad-Eye Moody, fantastiskt gestaltad av Brendan Gleeson) är bok nummer fyra enligt mig den bästa i serien, och filmen har tagit väl tillvara på dess främsta kapitel. Den blir därmed också den bästa Harry Potter-filmen hittills. 800 sidor har fått komprimerats ner ganska rejält, bland annat får familjen Dursley känna sig bortklippta denna gång. Övergångarna från en scen till nästa känns ibland lite väl hastiga, men andningspauser är en lyx vi inte unnas. Det är 150 händelserika minuter biobesökarna har framför sig.

En sista bok och tre filmer återstår, innan Potter tagit studenten och slungas ut i det verkliga livet. Kvalitén har varit rakt igenom hög. Vanligtvis borde en filmserie på sju filmer både ha sina starka och svaga delar, men med denna utveckling tvivlar jag inte en sekund på att vi har ytterligare tre mästerverk framför oss.

ONÖDIGT VETANDE Enligt rykten som cirkulerat på nätet, var både Rowan Atkinson och John Malkovich påtänkta för rollen som Lord Voldemort. Ryktena visade sig lyckligtvis vara osanna.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
eliten
Helt klart den bästa i serien!
4/5
Lito
Rättelse: 5 av 5 menade jag ;)
Lito
En av de bästa filmerna i serien! HUR bra som helst! 4 av 5 kanon!
Visa fler (38)

Relaterade filmer