Gustaf 2 2006

Komedi Familj Animerat
USA
78 MIN
Engelska
Gustaf 2 poster

Synopsis

I denna uppföljare följer Gustaf sin ägare Jon på nya äventyr till London. Där blir han av misstag förväxlad med en kunglig katt, någonting som vår lasagne-älskande vän inte är sen att utnyttja. Han njuter i fulla drag av sin nya kungliga behandling men är Storbritannien verkligen redo för en katt av Gustafs proportioner?
Ditt betyg
1.8 av 364 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Garfield 2
Biopremiär
4 augusti 2006
DVD-premiär
29 november 2006
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Åldersgräns
Barntillåten
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

1 januari 2008 | 00:00

Idétorkan är uppenbar

Hur vet man att en uppföljare aldrig borde ha gjorts? Huvudpersonerna åker utomlands. Från ”Ett päron till farsa” till ”Deuce Bigalow”, många filmer har bevisat att en miljöförflyttning till något exotiskt, lagom galet, varför inte europeiskt land är det ultimata varningsskylten för idétorka. ”Gustaf 2” är inget undantag, den är tyvärr bara en i raden (och säkert långt ifrån den sista) av filmer som produceras enbart för att suga ut det mesta av en omtyckt karaktär, och samtidigt få frossa fritt i fördomar om oss galna européer.

I ”Gustaf 2” lyckas den feta, lata och lasagneälskande katten tillsammans med objektet för sin hatkärlek, hunden Ådi, klämma ner sig i Jons resväska när denne impulsreser till London för att överraska sin flickvän Liz. Samtidigt i England trillar en rik grevinna av pinn, och nyheten når ut att hon testamenterat alla sina rikedomar, inklusive det magnifika slottet hon bott i, till sin älskade kisse. Kissen ifråga råkar vara på pricken lik Gustaf, så när som på en fisförnäm brittisk överklassdialekt, och naturligtvis råkar de två katterna efter ett antal osannolika förvecklingar, byta plats med varann. Gustaf roar sig kungligt i sin nya lya, med dygnet-runt-uppassning och ingen Ådi, lyckligt omedveten om att snikne Lord Dargis (spelad av Billy ”vi hade inte råd med John Cleese” Connolly) smider på mordplaner för att själv få lägga beslag på rikedomarna.

För att vara fet och lat, som Gustaf som bekant är, är han här mer än vettigt glad i dans, bus och galna upptåg, som säkert är till stort nöje för barnpubliken men inte stämmer särskilt väl överens med hans skapares vision. Jag undrar vad för droger de la i Jim Davis’ kaffe för att få honom att sälja sin älskade katt för denna obarmhärtiga slakt. Att filmerna om ”Gustaf” har inget gemensamt med seriestripparna märkte vi redan i en av 2004 års sämsta barnfilmer, och tvåan spär på detta ytterligare. Kvalitén i Davis strippar skiftar, men det är en humor som tilltalat både vuxna och barn 1978, och tyvärr finns inget kvar av det sedan Gustaf tagit steget över till vita duken.

Breckin Meyer och Jennifer Love Hewitt får alldeles för lite utrymme i denna film, som blir om möjligt ännu mer en enmansshow än föregångaren. Gustaf må ha sin lilla charm och kvicka tunga, men blir snabbt en plåga att se, och vettigare roller till Liz och Jons karaktärer kunde gett filmen en mer intressant touch. De många nya, talande djur-karaktärerna (som låter misstänkt lika Vinnie Jones, Bob Hoskins, Sharon Osbourne, Tim Curry, Jane Horrocks m.fl.) blir inte alls extra grädde på moset utan känns snarare som ännu ett onödigt och desperat grepp för att få denna meningslösa uppföljare att fungera.

Idétorkan märks ännu mer när man samtidigt fritt plockar scener ur andra barnfilmer. ”Gustaf 2” är en skamlös copycat som stjäl populära ingredienser från ett stort antal främst animerade barnfilmer, upp med en tass om ni sett detta tidigare: talande djur? En sliskig och inställsam skurk som får på nöten, gärna av ovanstående talande djur? Någon som försöker retas med de brittiska slottsvakterna, de som aldrig får röra en min? Två exakt likadana djur som möts, övertygade om att den andre är en spegelbild? Listan kunde bli hur lång som helst.

”Gustaf 2” är, liksom dess föregångare gullig och harmlös, men den tar inte sin publik på allvar. Katten Gustaf är inte nog för att bära upp en hel film, och absolut inte två. Sen har jag alltid undrat vad som for i Bill Murray att han ville låna ut sin röst till detta elände. Snabba pengar är enda svaret jag kan hitta.

| 1 januari 2008 00:00 |