Guardians of the Galaxy Vol. 2 2017

Väsentligheterna först - skämten sitter minst lika bra som i ettan. När James Gunn inte behöver ödsla tid på att presentera sitt brokiga hjältegalleri med hjälp av redovisande biografier kastas vi rakt in i deras käbblande och munkäftande gruppdynamik. Det känns lite som att komma hem: Star-Lords (Chris Pratt) slyngelaktiga, ironiska charm matchas perfekt av dödsallvaret hos Zoe Saldanas Gamora, och Groot (Vin Diesel) har sedan förra filmen reducerats till en liten infantil stubbe som hittar på jävelskap i största allmänhet och numera uttalar sin karakteristiska catchfrase (”I am Groot”) på Kermit-dialekt.

Störst triumfer firar dock, precis som sist det begav sig, det färggranna och krigiskt sinnade muskelberget Drax (Dave Bautista). Hans oförmåga att hantera undermeningar och andra talspråksfinesser - parat med en brutal, bokstavstrogen uppriktighet - borgar för minst lika många komiska replikskiften som sist.

 

Undantaget den muterade tvättbjörnen Rocket uppvisar med andra ord gänget god form. Vad gäller den sistnämnda karaktären har jag svårt att lösgöra mig från känslan att både Gunn och röstleverantören Bradley Cooper vill lite för mycket, här finns en forcerande tendens som ofta resulterar i en överdriven skränighet. Det skjutglada pälsdjuret för mest oväsen men drar ner minst antal skratt.

En humoristisk lågkonjunktur infinner sig också ganska snart vad gäller filmen som helhet. Gunn har så bråttom att nyansera sina rymdkrigare och visa på deras känsligare sidor att han under en period helt och hållet glömmer bort dramaturgin. Det blir kaka på kaka, en lång rad gråtmilda scener staplade på varandra där intrycket som förmedlas blir att precis varenda karaktär ska blotta sin ångest – vare sig det gäller frånvarande fadersfigurer eller blodig syskonrivalitet – i en sorts känslomässig stafett.

 

Å andra sidan är ansatsen till fördjupning förståelig. Om franchisen ifråga ska leva lika länge som de styrande krafterna hoppas på, och det är väl ungefär till solen slocknar, så duger det naturligtvis inte att bara leverera sketcher i rymdmiljö. De sentimentala aspekterna blir ett nödvändigt ont. Lyckligtvis är ”Guardians”-serien ovanligt skicklig på att bryta av de allvarligaste vändningarna med vältajmade skämt. Så länge man bejakar den egenskapen och fortsätter att bygga på skådespelarnas utmärkta kemi så kommer rymdväktarna att hålla fortsatt god styrfart.

Dessutom talar mycket för att Groot kommer att ha hunnit bli ett truligt tonårsträd lagom till nästa film. ”I am Groot” uttalat med vresig, sprucken målbrottsröst – ett sådant prospekt ska nog inte underskattas.