Gnomeo och Julia 2011

Historien utspelas i två trädgårdar med rivaliserande trädgårdstomtar, ett gäng med blåa mössor och ett med röda. De saboterar ständigt varandras världar och ett pågående krig trappas hela tiden upp. Inte blir det bättre av att kaxiga blåmössan Gnomeo stöter på överbeskyddade rödmössan Julia (förbannad att posera med en ros vid plaskdammen) och förälskelse uppstår.

Konceptet med trädgårdstomtar som lever ett eget liv när ingen tittar känns nätt och jämnt stulet från "Toy Story"-trilogin, filmer som hade lite mer hjärta - och hjärna - än den här rullen. För även om här finns en del fniss och påhittiga infall så är det en av de mer ojämna kombinationerna av barnfilm och vuxenhumor, en tröttsam trend som kändes hyfsat fräsch när första "Shrek" introducerade den.

Medan en stor del av filmen är extremt barnslig och riktad mot de riktigt unga så lär lika många skämt flyga rakt över huvudet på dem, speciellt referenser till James Dean, Apple och "Terminator". Att det är långt mellan skratten både från vuxna och barn i salongen är knappast ett bra tecken. Att man skruvat upp tempot till max (filmens romans sker i samma takt som ett kvart-i-tre-ragg på krogen) och fullständigt proppat filmen med gags är snarare en bekräftelse av det faktum att man inte har så mycket att komma med.

Sen fungerar säkerligen filmen bättre i sitt hemland av två anledningar. Konceptet med trädgårdstomtar är om något inte särskilt svenskt med undantag för fanatiska gröna fingrar. Många skämt kring figurerna flyger förbi som frågetecken för en icke insatt. Att man går miste om röstskådespelare som James McAvoy, Emily Blunt, Michael Caine, Maggie Smith, Jason Statham, Patrick Stewart, brittiska komikerna Ashley Jensen, Matt Lucas och Stephen Merchant, och inte minst Ozzy Osbourne och Dolly Parton (!) är enbart stor tragik, även om våra svenska inhoppare gör sitt bästa.

Elton Johns musik (både gamla hits och ny originalkomponerad sådan) hjälper såklart en bit och det finns som vanligt småkul sidekicks i form av en kärlekskrank groda och en knasig flamingo. Men inte ens de är så klockrena som bifgurer brukar vara - de förtjänar knappast någon spin-off som Timone & Pumba fick, eller som de gula sakerna från "Dumma mej" förtjänar.

Största problemet är att man matats med så mycket bra, smart och kul animerad film (inte minst från Pixars stall) att publiken är kräsen. "Gnomeo och Julia" är ingen dålig film men långt ifrån så rapp, kul och härlig som den vill vara. Den är snarare lite seg och förutsägbar. När Gnomeo har en diskussion med William Shakespeares staty och sågar slutet av "Romeo och Julia" varpå mästerförfattaren försvarar sitt verk, kan man inte annat än hålla med. Det var bättre förr.