Gitmo (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En gratis flygresa, ett schysst hotelpris, solgaranti och en charmerande guidning med golfbanan till höger. Ibland är det underbart att vara dokumentärfilmare. Särskilt om man vill göra film om USA:s militärbas på Kuba, Guantanamo Bay, där 637 terroristmisstänkta hålls fångna. De svenska dokumentärfilmarna behandlades med silkesvantar när de besökte basen, men var fanns fångarna? Generaler har fått sparken, fångarna vägrar att prata och ingen kan svara på frågan: Vad händer egentligen på Guantanamo?
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
Läs recension
2.7 av 7 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GITMO

Inte revolutionerande, men viktigt

Att besöka Guantanamo Bay på Kuba, där över 600 människor hålls fångna, är enkelt. Det räcker med ett telefonsamtal. Dokumentärfilmarna Erik Gandini och Tarik Saleh tog ett gratis flyg från Puerto Rico till Guantanamo. Väl framme fick de övernatta på ett hotell, till billigt pris, i ett minisamhälle som skapats enbart med tanke på de soldater som är stationerade i trakten och som därmed varken behöver sakna snabbköp eller McDonald´s (som för övrigt är Kubas enda). Tvärtemot vad man skulle kunna tro, är journalister välkomna till denna plats. I en speciell buss guidas reportrarna och deras fotografer runt om i området och får se leguaner, traktens golfbana och sandstränder. Och allt detta får filmas. Men till själva basen där fångarna sitter har ingen obehörig tillträde. Inga journalister släpps in och ingen information släpps ut, med undantag av de kortfattade uttalandena från tjänstgörande soldater som gång på gång upprepar att de fängslade människorna behandlas humant och enligt Genèvekonventionen, så långt det är möjligt. Men vad detta exakt betyder, får de två dokumentärfilmarna aldrig veta trots tre års intensivt arbete. Vilket var väntat, då det hade varit en mindre sensation om Gandini och Saleh, även om de är duktiga och pålästa, hade kommit över bilder eller annat bevismaterial som erfarna organisationer och journalister missat under de fyra år som förflutit sedan de första fångarna fördes till denna plats. Men den uteblivna framgången, är faktiskt ”Gitmos” styrka. För då man som åskådare får följa Gandinis och Salehs väg och se alla de återvändsgränder som de stöter på, medför detta dels att filmens trovärdighet ökar då det är lättare att tro på någon som inte säger sig ha alla svar, dels att det illustreras klart och tydligt hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att tränga igenom en stormakts juridiska och politiska maskineri.

Samtidigt redogör Gandini och Saleh för hur det är möjligt för den amerikanska staten att hålla människor inlåsta på obestämd tid utan någon rättegång och hur Genèvekonventionen kringgås, genom att människorna som hålls fångna inte kallas för krigsfångar utan för ”illegala kombattanter”. Dessutom utreder Gandini och Saleh vilken roll Guantanamo Bay har spelat i övergreppen som begicks i Abu Ghraib-fängelset och vem det var som med all sannolikhet förde tortyrmetoderna från lägret på Kuba till fängelset i Irak. Slutligen studerar de fenomenet ”private contractor”, vilket enklast skulle kunna beskrivas som frilansande soldater från ett privat bolag som en stat (i detta fall USA) hyr in för att utföra ett uppdrag till vilket man inte vill använda sina egna soldater (främst för att inte riskera att statistiken över antalet stupade amerikanska soldater skall öka).

Man skulle kunna hävda att denna dokumentärs största brist är att Gandini och Saleh inte berör det faktum att det bland de män som sitter inspärrande på Guantanamo Bay faktiskt finns de personer som varit med och planerat terrordåd. Men poängen med denna film är inte att klargöra huruvida de människor som beskrivs av den amerikanska staten som terrorister är skyldiga eller ej, utan att granska hur det på 2000-talet är möjligt för en demokrati att, på egen hand och i största hemlighet, bestämma vilka rättigheter som skall tas ifrån en människa. Och detta lyckas de båda dokumentärfilmarna med, trots att inga revolutionerande avslöjanden presenteras. Men jag tror inte heller att det sistnämnda har varit deras mening, då de i en intervju i ”Svenska Dagbladet” säger att de vill se sin film som ett tidsdokument. Om de kommer att lyckas med detta eller ej får vi väl se om sisådär tio eller femton år. Oavsett vilket bör filmen ses idag.

ONÖDIGT VETANDE Gitmo är den amerikanska militärens namn på Guantanamo Bay.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler