Funny Games 2008

Funny Games poster

Synopsis

Regissören Michael Haneke har gjort en engelsk-språkig remake på sin egen psykologiska thriller FUNNY GAMES, denna gång bl a med skådespelarna Naomi Watts och Tim Roth. Två unga män tar en hel familj som gisslan i deras sommarhus och terroriserar dem genom hela natten. De slår vad om familjen kommer att överleva till kl 09.00 nästa morgon eller inte?
Ditt betyg
3.0 av 482 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Funny Games
Biopremiär
18 april 2008
Språk
Engelska
Distributör
Nordisk Film

Recensent

Oskar Smulski

1 januari 2008 | 00:00

Underhållningsvåld när det är som värst

Extremt trogen sin förlaga är även den amerikanska remaken av ”Funny Games” en obehagligt stark studie i sadism.

En affischperfekt kärnfamilj – mamma Anne (Naomi Watts), pappa George (Tim Roth) och sonen George Jr – på fridfull semester i sin villa vid havet får oinbjudna gäster. I början är besökarna, två till synes välartade unga män, bara påträngande, men snart inser familjen att lekarna som de främmande vill hänge sig åt har dödlig utgång…

Ur sin mörka själs djup har Michael Haneke filmat om sin utstuderat sin tio år gamla psykosthriller ”Funny Games” i amerikansk version. Den kan bäst sammanfattas med replikskiftet mellan den tillfångatagna mamma Ann och de två unga psykopater som håller henne, maken och sonen fångna – när Ann, ångestfylld och på gränsen för sammanbrott ställer frågan: ”why don´t you just kill us?”, svarar en av killarna: ”You shouldn´t forget the importance of entertainment.”

Titelns ”funny games” är inget annat än tung ironi för den amerikanska helyllefamiljen som tillfångatas och blir lekkamrater åt de två okända gärningsmännen som kallar sig Peter och Paul, men som i verkligheten förblir främmande, i ordets alla bemärkelser.

Hanekes film är en studie i sadistiska lekar som underhållning, ett par steg över morbiditeten i Bret Easton Ellis skärskådande av liknande psykopati. Filmen injicerar bioduken med mesta möjliga smärta och ångest under de dryga två timmar som den varar. Faktum är att det är en av få filmer kapabel att frammana en fysisk reaktion av illamående hos åskådaren – något som inte tycks minska av att man redan sett originalet.

Filmen är extremt trogen förlagan ner till minsta detalj – från öppningsscenens surrealistiskt idylliska helikoptervy av en diskret bil där en familj ur socialgrupp ett ägnar sig åt leken (en blinkning åt kommande styggelser) att gissa klassiska musikstycken som spelas upp bilstereon, till replikskiften och händelseförlopp och rentav familjehemmets strama interiör.

Dess uppbyggnad är så vansinnigt stark i sitt stegvisa eskalerande – särskilt inledningens skenbart idylliska spel för gallerierna medför en obehaglig väntan på att slaget ska komma. För Paul och Peter förblir inget heligt – alla integritetens gränser ska överträdas, deras offer ska skändas och berövas allt hopp. Först då är leken slut.

Utan goda skådespelarprestationer hade det krävande materialet aldrig kunnat komma till sin rätt men de inblandade ger ett trovärdigt spel utan manér. Naomi Watts grottas ner i en hudlös misär som hade drivit mindre begåvade aktriser över grunden, Tim Roths briljanta kapacitet testas och den unge Devon Gearhart som George Jr ger sig på en makalöst svår roll för en tolvåring – trots att han troligen inte får se det färdiga resultatet. Michael Pitts arroganta demonkerub Paul som driver filmen vidare i form av antihjälte är spelade med en skrämmande intensitet – det är svårt att tänka sig en ung skådis som passat bättre för den obehagliga rollen.

När ”gästerna” tillfälligt försvinner stannar filmen av i tempo – våldet har upphört och kvar är människospillrorna och deras kamp för att behålla förståndet. Några av besökarna i biosalongen reser sig och går. Vid andra tillfällen skrattar den tveklöst chockade och ovana publiken fast det inte existerar något att skratta åt, när filmdukens kämpande kroppar utför löjliga krumbukter för sin överlevnad. Det är i dessa ögonblick som jag bättre förstår Michael Hanekes ihärdighet i att göra publiken till en medbrottsling och voyeur, när Michael Pitts uttryckslöst ”Paul” vänder sig till åskådarna och hånar dem och deras begär att se en tillfredställande upplösning.

Vill man ha en frälsning får man leta den någon annanstans – Haneke kör endast ner mänsklighetens samlade grymhet och gränslöshet ner i vår halsar. Och han gör det med ett ironiskt grin, med vackra amerikanska skärgårdsmiljöer och solblekta hus och operalåtar som fond.

ONÖDIGT VETANDE Filmen är en shot-by-shot-remake från Hanekes österrikiska original från 1997. Även detaljer som valet av klassiska stycken i inledningen och husets proportioner är trogna originalet.

| 1 januari 2008 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Funny Games
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu