Exodus: Gods and Kings (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Han växte upp som son i Faraos palats efter att knappt ha undgått en säker död, men när han satte sig upp mot kungen blev han tvingad i exil och den som ledde de förslavade hebréerna till frihet. Moses tidigare familj blev nu hans bittra fiender.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EXODUS: GODS AND KINGS

Ridley Scott målar med stora penseln men går vilse i bibelklyschor
Ridley Scott fortsätter sin vana med att göra storslagna historiska spektakel och den här gången har turen kommit till den bibliska Moses. Det är påkostat, vackert och matinévänligt på gammaldags vis. Men ett styltigt manus, vilsen dialog och betongtunga klyschor sänker till slut Scotts bibelmastodont.
Att veteranen Ridley Scott har en fäbless för episkt storslagna kostymfilmer är knappast en nyhet. I den senare delen av regissörens karriär har matinéäventyren duggat tätt, en del lyckade; som "Gladiator" och den reviderade versionen av "Kingdom of Heaven". Andra har fallit pladask, så som "Robin Hood" och "1492 – Den stora upptäckten". När Scott, som nu är inne i en otroligt produktiv fas av i slutet av sin karriär (han är trots allt 75 år) med 8 filmer släppta på 10 år, nu gjort film av den bibliska Moses är det kanske hans mest storslagna produktion någonsin. Tyvärr visar det sig i det här fallet att gammal inte är äldst.

Här har Scott förvandlat den bibliska berättelsen om Moses till ett broder mot broder-drama av mycket klassiskt snitt. Ni har hört det förut: två pojkar växer upp tillsammans i faraos Egypten. Den ene, Ramses, kommer efterträda sin åldrande far och ta över makten över hela kungariket. Den andre är Moses, prins men utan blodsrätt till tronen. När historien tar sin början är de såta vänner, men gissa om ödet kommer sätta käppar i hjulen för deras vän- och broderskap? 

Det börjar bra – tronstaden Memfis är en imponerande skapelse. Kostymerna påkostade. Fotot är snyggt, stramt och de datorskapade effekterna används smakfullt och effektivt. I jämförelse med till exempel Peter Jacksons luddigt pastellartade Hobbitfilmer, vinner "Exodus" stilpoäng. Även skådespelarna gör bra ifrån sig, Bale har sedvanlig intensitet och pondus som Moses och Joel Edgerton gör Ramses övertygande om än något endimensionell. Castingen i övrigt är lite märklig. Sigourney Weaver dyker upp som egyptisk drottning och har bara en handfull repliker, John Turturros farao har lite mer tid men känns samtidigt rejält malplacerad. Överhudtaget är Scotts val att rollbesätta majoriteten av de egyptiska och judiska rollfigurerna med vita filmstjärnor ganska underligt. Flera gånger tar det mig ur illusionen, som när "Trainspotting"-Spud dyker upp som egyptisk rådgivare med sedvanligt flaxande armar. 

Det finns mycket som funkar hyfsat i "Exodus". Tempot är bra, trots sin långa speltid känns filmen rappt berättat. Actionscenerna är snyggt iscensatta, om än ganska rutinmässiga och framförallt fotot är som sagt rasande snyggt. Men samtidigt står det halvvägs in i berättelsen klart att Ridley Scott går på tomgång den här gången. Den ödesmättade stämningen blir snart kvävande när rollfigurerna håller tal på tal fulla av klyschor. En serie scener där Moses konfronteras med gud - här i formen av en liten pojke - fungerar inte riktigt. Och Alberto Iglesias kletiga soundtrack försöker mjölka varje uns av drama ur varje scen. Det blir snabbt tröttsamt.

Trots sitt bibliska tema är "Exodus" ingen dogmatisk religiös film. Agnostikern Scott ser till att det finns utrymme för tvivel - det är en grym och nyckfull gud vi möter här. Och Moses får sin vision och mötet med den brinnande busken efter att ha fått ett hårt slag i huvudet. Kanske var allt bara inbillning? Delningen av röda havet, filmens mest storslagna scen, sägs vara inspirerad av en tsunami. Kanske var det bara naturens nyckfullhet, tycks Scott säga.

I slutändan är "Exodus" ett ambitiöst och vackert filmbygge som faller ihop under tyngden av sina storslagna pretentioner. Det blir varken hackat eller malet. Brödrakonflikten känns blodfattig och ensidig, Ramses skildras som en vansinnig superskurk medan Moses är rättrådig och humorlös. Skildringen av filmens namn, judarnas stora flykt från Egypten till Kanaan, berör inte, trots alla ömkande stråkar i världen. Moses romans med en fåraherdes dotter och deras gemensamma familjeliv glöms snabbt bort när han blir uppfylld av guds rättfärdighet. Nej, Ridley Scott kan betydligt bättre än så här. Se gärna "Exodus" för dess bilder och storslagna matinékänsla. Men förvänta er ingen ny "Gladiator".
Den tecknade versionen från 1998 var bättre :/
Om ni vill se min videorecension kan ni klicka på nedan länk: https://www.youtube.com/watch?v=m0IY4x4xMsA I denna filmversion av den klassiska historien om Moses och Prinsen av Egypten, får vi följa Moses kamp att befria 400 000 hebreiska slavar från kung Ramses Egypten. Jag gillade den tecknade versionen mer…:/ Den här filmen är regisserad av Ridley Scotts som även regisserat ”Gladiator”, och de båda filmerna har vissa likheter: * Filmerna inleds med ett episkt slagfält där huvudkaraktärerna etableras och även relationen mellan dem. * Det finns en kung som har en biologisk son och en icke biologisk. Den icke biologiska sonen kommer aldrig ha rätt att ärva tronen på grund av blodslinjen, men självklart så är det honom den gamla kungen egentligen vill se som sin efterträdare. * Huvudkaraktären (den icke biologiska sonen) ger sig iväg på en lång resa för att sedan återvända för att ”göra upp” med sitt förflutna. Trots dessa likheter är det stora kvalitetsskillnader mellan de två filmerna. Gladiator är en mycket bättre film, som engagerar på ett sätt som ”Gods and Kings” tyvärr inte gör. Det bästa med ”Exodus: Gods and Kings” är specialeffekterna. Att filmen skulle vara visuellt snygg misstänkte jag redan innan jag sett den, eftersom Ridley Scott har en förkärlek för filmer med stora episka slag och storslagna effekter (ex: ”Robin Hood” och ”Gladiator”). De storslagna scenerna i ”Gods and Kings” där Nilen färgas röd av blod och grodor och gräshoppor invaderar landet är inte bara snygga utan lämnar även utrymme för eftertanke kring huruvida de var övernaturliga dåd eller effekter av en helt naturlig klimatförändring. I övrigt känns filmen tyvärr väldigt spretig på alla sätt och vis. För det första är det en rätt konstig ensemble som är vald till huvudrollerna i filmen. Förutom Christian Bale som Moses och Joel Edgerton som Ramses så har vi John Turturro som kungen Seti, och i övriga roller hittar vi bl.a Sigourney Weaver, Aaron Paul och Ben Kingsley… Alla dessa stora kända namn gör att handlingen är svår att ta riktigt på allvar. Jag kopplar skådespelarna till filmer så som Batman, Alien, Iron Man och Transformers. Det gör att den klassiska historien här känns ytlig och väldigt ”Hollywood”. För det andra så spretar dialekterna å de grövsta. Ramses och Moses som växt upp tillsammans har t.ex. olika dialekter och även deras föräldrar/styvföräldrar har olika dialekter. För det tredje känns språket i filmen konstigt, då de pratar på ungefär samma sätt som man gör idag, med moderna termer och uttryck. För det fjärde kändes samtliga karaktärer ganska endimensionella, vilket blev trist i längden då ”de goda” endast var goda och ”de onda” endast var onda. Det som håller ihop filmen är alltså snyggt foto och bra animationer. Baserat på detta får ”Exodus: Gods and Kings” ett riktigt svagt godkänt. Men filmen kollapsar som sagt ganska snabbt under sin egen vikt och de snygga scenerna kompenserar inte för bristerna i manus, upplägg och val av cast… Vad tycker ni som sett ”Exodus: Gods and Kings”? Håller ni med mig?
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Björn
Snacka om storfilm på autopilot. Ett illa skrivet och fullständigt oengagerande spektakel var vad detta var. Ridley Scott verkar inte alls ha lagt någon större själ i den här.
Onge
Välgjord och snygg med bra skådisar. Ridley kan ju detta, men filmen är något tråkig och för lång. Att man har ett hum om storyn gör det bättre.
2+/5
Lebowski
Svårbedömd film. Den är ju välgjord, och har många av de rätta ingredienserna. Sen talar ju alla engelska, och mer eller mindre alla roller spelas av vita skådisar. Måste det till för att en film med denna budget måste gå runt? Vad vet jag, men jag saknar det som Mel Gibson gjorde med Apocalypto. Det är stabilt, men inte så berörande. Så, det slutar väl ändå på en svag trea.
Visa fler (35)

Veckans populära filmer

Visa fler