Euphoria 2017

Där de flesta filmskapare föredrar att berätta en historia, älskar svenska regissörer att vältra sig i KÄNSLOR.

 

Någon handling behövs egentligen inte om bara skådespelarna, med så få ord som möjligt, kan uttrycka hur eländiga eller ångestfyllda deras liv är. Filmerna går sedan och kritikerrosas, vinner guldbaggar och visas på filmfestivaler. Succé, ropar kultureliten, fast ingen egentligen såg dem.

 

Det kan ju bli en ganska deppig upplevelse, och Lisa Langseths "Euphoria" balanserar farligt nära den kanten. Filmen har å andra sidan gott om repliker, och två magnetiska skådespelerskor, och det räcker långt.

 

Alicia Vikander och Eva Green spelar två systrar som inte setts på många år. Ines (Vikander) accepterar motvilligt en inbjudan från Emilie (Green), och man förstår tidigt att något har drivit systrarna isär.

 

Nu är åtminstone Emilie redo att försonas, och anledningen kommer som en bomb. Det europeiska spa där Ines såg fram emot massage i mängder, visar sig vara en dödsklinik. Emilie har cancer och har gett sig en vecka att bli sams med lillasyster, för att därefter kunna dö i frid. Avskärmade från omvärlden väntar dramatiska dagar med familjeminnen, ilska, bråk och många tårar, medan se försöker överkomma alla olikheter och närma sig varandra.

 

Oj, vad de ska gråta! Vikanders sorgsna ögon, som Oscarsbelönades efter "The Danish Girl", har vi fått se i lite väl många dramafilmer sen dess. Vikander är en tveklöst duktig aktris, och det är utan överraskning även Green, men de har fått hyfsat platta karaktärer att jobba med. Trots att båda är med i nästan varje scen, får jag inte riktigt lära känna någon av dem. Och därmed bryr jag mig inte nämnvärt om deras interna familjedrama.

 

Det är heller inte svårt att räkna ut hur filmen slutar. Några plot twists eller stora tragedier dyker inte upp. Men om det är resan och inte målet som räknas, blir det en emotionell sådan. Den ömsinta relationen som växer fram mellan systrarna är fin att följa, och mysteriet kring vad som hände i det förflutna håller intresset uppe.

 

Manusförfattaren och regissören Langseths stora bedrift är att hon vågar bryta tabun kring dödshjälp. Frågan om varför människor väljer att ta sina liv (eller bara "lämna", som de säger här) känns mycket mer intressant att diskutera än "Euphoria" i övrigt.