Eskil & Trinidad 2013

Elvaårige Eskil flyttar med sin pappa dit jobben finns. Han orkar inte längre bry sig om vart. Det är alltid samma sak, fast helt nytt. Ny skola, nya vänner och nytt hockeylag.

Eskil gör sitt bästa för att försöka vara sin snälla och hårt arbetande pappa till lags genom att förverkliga hans (pappans) hockeydrömmar, samtidigt som han hela tiden längtar ner till mamma som har flyttat hem till Danmark. De är vanliga föräldrar som vill väl, men det blir ändå jobbigt påtagligt hur deras oförmåga att vara sams ens på avstånd påverkar barnet som står där emellan. Men så träffar Eskil Mirja, som också är ny i klassen och han lär känna den mystiska Trinidad som alla andra i byn är rädda för och plötsligt känns allt lite lättare, lite roligare.

Det är tacksamt att placera handlingen i norrländsk vinter, för det mesta ter sig onekligen något jobbigare däruppe i mörkret. Jag kan sympatisera med längtan bort som gror lite här och var. Men det blir som sagt bättre. Eskil får vänner och tid att göra sådant som han verkligen tycker om att göra.

Barn- och familjefilmer tenderar att ofta vara väldigt skojiga. Antal skratt räknas, inte mycket annat och man skämtar om allt och alla hela tiden. Som att man inte litar till de yngres förmåga att se en bra berättelse utan massa konstruerade komiska situationer och figurer. "Eskil & Trinidad" är en mycket bra berättelse, ett seriöst (men inte tungt!) drama som handlar om verkliga människor, hockey och båtar. Ibland skymtar lite humor mellan snöhögarna men mest är det som livet självt. Vanligt. Lite kul. Lite jobbigt. Och jag tycker om det.

Linus Oscarsson som Eskil övertygar verkligen. Han är mycket begåvad och jag tror och hoppas han snart kommer synas på duken igen. Övriga barn i filmen är även de bra i sina roller, som också de vuxna trots att de inte har så mycket speltid. Ann Petrés Trinidad är en mystiskt och lite småtokig karaktär och Petrén gör henne precis sådär lagom knepig. Relationen som byggs upp mellan Eskil och henne är fin och hade gärna fått ta mer plats, liksom också den enligt mig ofta hysteriskt rolige Torkel Petersson, som här lågmält men väldigt trovärdigt gör pappan.

Det finns överhuvudtaget en hel del man skulle ha kunnat fokusera mer på, kanske på bekostnad av något annat. Det är mycket som ska få plats, många trådar ska knytas samman och jag kan känna att det kanske är en för mycket som ska samsas om det begränsade utrymmet, för att alla ska göras rättvisa.

Fast mot slutet faller ändå det mesta på sin plats och regissören Stephan Apelgren lyckas få till det väldigt tillfredställande. Inga lösa trådar stör och jag hyser gott hopp om Eskil och det som närmast väntar honom.
"Trevligt att råkas" säger vår unga och ofrivillige Norrlands-globetrotter till alla han möter och jag kan inte annat än att hålla med - det var mycket trevligt att råkas Eskil!