Du gör mig galen! 2012

Drama Komedi
USA
122 MIN
Engelska
Du gör mig galen! poster

Synopsis

En före detta lärare har precis släppts ut från den psykiatriska anstalten där han suttit efter att ha försökt slå ihjäl sin frus älskare. Nu tvingas han flytta hem till sina föräldrar och gör allt han kan för att återförenas med sin motvilliga ex-fru.
Ditt betyg
3.4 av 1,491 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Lotta Zachrisson

23 februari 2013 | 03:01

Misslyckad svensk titel döljer lyckat drama

Efter comebacken med "The Fighter" för två år sedan efter många års tystnad är David O. Russell nu på banan igen med ett drama som fantastiskt nog lever upp till förväntningarna. Och genom hans senaste verk får nu äntligen Bradley Cooper den roll han behövt för att nå upp till nästa nivå – och som han dessutom visar att han förtjänar.

Coopers namn har varit på allas läppar sedan "Baksmällan", men även om han synts i en hel del projekt sedan dess så har den där riktigt nyanserade rollen där han får något att sätta tänderna i, låtit vänta på sig. Tills nu.

Manodepressiva Pat (Cooper) har efter 8 månader på psykinstitution blivit utsläppt och flyttar hem till sina föräldrar i Philadelphiaförorten. Tiden inom vården var en deal han gjorde för att slippa fängelse efter att han grovt misshandlat den man hans fru, Nikki, var otrogen med. Men att ta sig an verkligheten igen - nu utan jobb, egen bostad och äkta hälft - är inte så lätt som Pat lurar sig själv att tro.

Hemma finns den ängsliga men omhändertagande mamman (Jacki Weaver - "Animal Kingdom"), och fotbollsfantasten till pappa (Robert De Niro) som tampas med sina egna tvångssyndrom. De båda försöker få Pat att släppa tanken på att få tillbaka sin fru och vill istället att han tar sina mediciner och tillbringar lite kvalitetstid hemma. Men Pats besatthet av att bättra sig i Nikkis ögon, genom att komma i form och läsa alla de böcker som var viktiga för henne, är det enda han har i huvudet.

Istället för en harmonisk miljö att bli frisk i leder detta till ständigt kaos hemma hos familjen med arga grannar och ständiga besök av den lokala polisen som resultat. Det är först när Pat träffar Tiffany (Jennifer Lawrence - "The Hunger Games") - en ung deprimerad änka med lika stora problem som han själv - som han blir tvingad att lyfta sitt fokus.

Det finns likheter mellan Russels två senaste verk - karaktärer som är allt annat än psykiskt stabila, en bunt släktingar som vill väl men som inte riktigt är på det klara med det egna - men framför allt att trots de tunga ämnena så finns det ständigt en hint av humor och hopp.

Det är en utmanande balansgång att klara av. Svåra ämnen förtjänar att inte tas för lätt på och göra slapstick av, men samtidigt kan det vara på gränsen till smärtsamt att se filmer som gräver ner sig i ett svart hål som det inte finns minsta chans för någon inblandad att klättra sig ur - tänk Darren Aronofsky vars "The Wrestler" ofta jämförts med "The Fighter" om inte annat så på grund av av liknande titlar.

Russel navigerar fint mellan de jobbigare scenerna med Pats utbrott när allt verkar gå åt pipan och de mer lättsamma, som när han jagar efter sin förra arbetsgivare som en glad hund utan att fatta att hon och alla andra på hans gamla jobb är rädda för honom.

En del har gått så långt som att benämna filmen som en regelrätt komedi. Kanske är det därför den svenska översättningen av titeln blivit plågsamt opassande "Du gör mig galen!", något som mest för tankarna till screwballfilmer från 80-talet med Bette Midler i huvudrollen.

Här finns komiska stunder och även en del rena Hollywood-ögonblick måste erkännas. Men framför allt är det ett drama, där man aldrig går så långt att man driver med de psykiska tillstånd våra karaktärer befinner sig i eller överdriver deras beteenden för att uppnå en komisk effekt.

Förutom att både Lawrence och Cooper är helt övertygande som "misfits", så är det skönt att ha De Niro tillbaka i en meningsfull roll efter att ha sett honom tramsa runt i saker som "Analysera mera" och "Släkten är värst". En på gränsen till oigenkännbar Chris Tucker som vi inte sett på duken sedan 2007 års "Rush Hour 3" gör en annan bra biroll som Danny, Pats vän från mentalsjukhuset.

Kanske kan man klaga på det orealistiska i att nästan varenda karaktär vi får möta verkar ha någon typ av beteendestörning. Det blir lite gökbo när de alla sätter igång samtidigt. Men med tanke på att någon som Pat antagligen hade en tendens att locka till sig vänner som inte var helt stabila går det att köpa den premissen. Att David O. Russel själv har erfarenhet genom sin bipoläre son gör också att misstagen en oinvigd skulle ha gjort har kunnat undvikas.

| 23 februari 2013 03:01 |