Doxa (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Sanna har just gjort slut med sin pojkvän Jon. Eftersom hennes far ligger på sjukhus, flyttar hon in i faderns lägenhet. I hans byrålåda hittar hon urklippta dödsannonser över hans arbetskamrater, som alla verkar ha dött i förtid. Sanna korsar den ena gränsen efter den andra och närmar sig ett totalt sammanbrott av sin fixering vid sanningen. Till slut tar hon lagen i egna händer.
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
Läs recension
1.3 av 4 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DOXA

Svag samhällskritik

Allra först måste jag säga något om titeln, ”Doxa”. Detta ord kommer från grekiskan och betyder ”mening” eller ”åsikt”. Doxa är även ett (sociologiskt) begrepp för de orubbliga (dvs. sådana som inte kan diskuteras eller ifrågasättas) åsikter som en grupp hyser. Titeln har alla förutsättningar för att bli en bra titel, då den är enkel och lätt att uttala. Men vad hjälper det då den känns missvisande, för filmen handlar inte om en grupp med en viss åsikt utan om en enskild människa (som visserligen tillhör en så kallad vänsteraktivistisk grupp men detta har ingen inverkan på hennes tankar och handlande).

Sannas far är döende i cancer, han ligger på sjukhuset och eftersom hon själv inte har någonstans att ta vägen flyttar hon in i hans lägenhet. En dag när hon rastlöst driver runt i lägenheten, hittar hon i sin fars byrålåda, av en slump, urklippta dödsannonser över faderns arbetskamrater. Efter några samtal med rätt personer, börjar hon bli allt mer säker på att det är något på arbetsplatsen som gjort dem alla dödligt sjuka och försöker finna bevis som stödjer detta. Samtidigt tvingas hon se på när hennes pappa sakta dör. Sanna försöker få hjälp med allt det som tynger henne av sin pappas bästa kompis, av facket, av sjukhuset, av de instanser som har ett ansvar för det farliga på arbetsplatsen, av pojkvännen som hon precis gjort slut med och av sin bästa kompis. Men ingen av dem som Sanna vänder sig till vill lyssna på henne, istället erbjuder de henne sina lösningar på det som de anser vara problemet. Och till slut går det som det brukar gå när man är frustrerad, missförstådd och helt ensam.

Jag tror att det är mycket viktigt att man, om man vill få ut något av att se ”Doxa”, inte fördömer och ställer sig helt oförstående gentemot Sanna. Visst kan man tycka att hon till slut spårar ur fullständigt. För det gör hon ju också, och det finns inget som ursäktar hennes beteende (även om det finns mycket som förklarar det). Samtidigt kan man fråga sig vad det egentligen är som har spårat ur när ett samhälle tillåter sina företag att flytta den del av produktionen som anses vara farlig till länder med mindre skärpt arbets- och miljölagstiftning. Eller när den enskilda människan reduceras till en kugge i ett enormt maskineri och lätt byts ut när hon blivit förstörd. Det finns en hel del filmer som just handlar om den lilla människan som av någon anledning tar strid med det stora, och giriga, företaget. Oavsett om det handlar om försäkringar, tobak eller miljöfarliga ämnen, brukar utgången vara densamma: Goliat fälls och alla gläds med David. Men i ”Doxa” finns inga engagerade journalister, inga hängivna advokater och inga sensationella avslöjanden, istället struntar alla i allt det som inte personligen berör dem. Vilket ju är en ganska sann bild av vår vardag.

Det ovan nämnda skulle jag kunna diskutera länge, men eftersom detta ändå är en recension och ingen slags debattartikel, finns det en del annat som bör nämnas. Filmen marknadsförs som en psykologisk thriller, vilket jag har svårt att förstå då den inte alls är spännande för det blir ganska snart uppenbart för tittarna att det bara kan sluta på ett sätt och Sannas letande efter bevis känns inte som det mest centrala i historien. Positivt eller negativt? Ja, det är upp till den enskilde betraktaren att avgöra. Jag antar att distributionsbolaget valt att utforma reklamen på detta sätt för att dra åskådare, då en psykologisk thriller attraherar en större publik än en samhällskritisk film (som ju ”Doxa” först och främst bör räknas som), men det känns tråkigt när folk lockas till att se en film som de egentligen inte vill se.

”Doxa” är inte någon stor, påkostad och glamourös film utan känns istället lite grå, solkig, ja bara vardaglig. Detta kan ses som negativt, samtidigt stärker det filmens trovärdighet om att den handlar om en vanlig människa och inte om ett gäng skådespelare som vill visa publiken att de är medvetna om vilka problem som det finns i samhället genom att spela i en film som berör dessa. Trots att det i ”Doxa” finns en hel del kända namn och ansikten, lyckas regissören tona ner detta och lyfter istället fram de vardagliga karaktärerna de gestaltar.

Det finns dock en sak som gör mig lite fundersam. Filmer som ”Doxa” är ofta mycket engagerande, de griper tag i åskådaren och tvingar honom eller henne till att bli upprörd. Men när jag gick ut från biografen, kände jag mig likgiltig trots att jag verkligen kände för Sanna och hennes situation. Och det beror på att filmen aldrig tillåter oss till att bli delaktiga i Sannas kamp utan reducerar oss till passiva åskådare. Filmen säger inte vad som är rätt eller fel, den väljer aldrig sida. Det kanske är riktigt, för det finns ju alltid, minst, två olika sätt att se på samma problem. Samtidigt kan det vara farligt att förmedla ett sådant budskap då det lätt leder till att man hamnar i tankesättet ”Å ena sidan, å andra sidan” och inte gör något åt problemet för att man är så förstående för samtliga inblandade parter. Och därför blir ”Doxa” till en svag samhällskritisk film, som endast nöjer sig med att konstaterar att något är fel och inget mer. Vilket är korrekt men inte givande.

ONÖDIGT VETANDE ”Doxa” bygger, mycket löst, på kriminalromanen ”Nina och Sundet”, skriven av Fredrik Eklund.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler