Djungelboken (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En föräldralös pojke som hittas i djungeln av en panter vid namn Bagheera förs till en vargflock och blir omhändertagen som om han var en av dem. Efter den klassiska sagan av Rudyard Kipling och den animerade filmen från 1967.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DJUNGELBOKEN

De häftigaste effekterna jag någonsin sett
Denna nya filmatisering av den populära historien om djungelpojken Mowgli gör både de välbekanta karaktärerna, men också Rudyard Kiplings ursprungsberättelse, absolut rättvisa. Det är minst sagt spektakulärt rent visuellt, nästan väl mycket stundvis och jag vet emellanåt inte vart vända blicken för att vila den lite.
”Djungelboken” är en härlig och fartfylld äventyrsfilm och handlar om människovalpen Mowgli som lever bland djuren i djungeln. Han är accepterad av de flesta av sina mer håriga vänner och älskad av sin vargflock. Dock är traktens ärkeskurk, den onde tigern Shere Khan inte lika förtjust i det tvåbenta tillskottet varför Mowgli tvingas lämna sin familj och sina vänner och bege sig till människobyn. Men Shere Khan är honom snart på spåren och hur ska en pojke kunna springa ifrån en tiger?

Vi känner såklart igen storyn och många av karaktärerna är sedan länge bekanta för oss. Förutom nämnda buse Shere Khan möter vi förståndige pantern Bagheera, listige ormen Kaa och inte minst mysbjörnen Baloo. 
Vi måste förresten prata om Baloo. 


Efter ”The Revenant” var jag så mycket team Leo att jag till och med åkte till Tallinn för att med iver käka björnfilé, men känner nu tack vare denna härliga nalle att balansen är återställd och mitt agg mot björnar, om inte helt borta, så åtminstone inte lika krävande varken energiskt eller ekonomiskt. (Björnfilé är sinnessjukt dyrt.)

I ”Djungelboken” är Baloo den där otroligt sköna typen vi känner igen från julaftonens Kalle Anka. Han är en sann förebild i denna ständigt uppkopplade stressvardag, en magkliande koloss med hjärtat på rätta stället som visar oss alla vad mod är. Med Bill Murrays röst blir han ännu mer mänsklig än han sitt lurv till trots redan är och så älskvärd att jag nästan börjar nynna på ”Teddybjörnen Fredriksson”.


Dubbningarna är rakt igenom helt klockrena. Idris Elba gör Shere Khan med perfekt ekande ondskefull stämma, så pass att han inte bara skrämmer barnen vid min sida, men också mig några centimeter upp från biosätet, Scarlett Johanssons hesa röst som slingriga Kaa är precis sådär hypnotiserande som man vill ha den.

Unge Neel Sethi spelar Mowgli och han är ruskigt trovärdig hela tiden. Med tanke på att han dessutom agerar mot till större icke existerande karaktärer och en fejkad bakgrund är det desto mer imponerande.

Den charmiga historien och härliga karaktärerna i alla ära, ”Djungelboken” anno 2016 är i första hand en visuell uppvisning i teknikens förträfflighet. Allt jag trodde mig veta om sakernas tillstånd är för nästan två timmar borta och jag tror ett bra tag att djur kan prata. För de gör ju det i filmen! Varenda liten ryckning i deras mungipa, vartenda hårstrå i deras päls övertygar och vinnare av årets Oscar för bästa visuella prestation känns redan nu i april som inte helt otippad.

Filmen visas bara textad på svenska och det är bra. Det är med originaldubbningen man ska se den. Detta är inte en film för de allra minsta utan passar mer mellanstadiebarn och äldre. Mina två knattar på sex och sju är rutinerade biobesökare och var mer än förtjusta, men tyckte samtidigt att det blev nästan för på riktigt och väldigt otäckt ibland.

”Djungelboken” handlar om familj, vänskap, om att samarbeta och hjälpas åt. Budskapet är såklart otroligt fint och även om det blir väl övertydligt mot filmens extremt bombastiska klimax så är det för en bra sak, varför jag låter det bero.

Detta är en underbar äventyrsfilm att se på bio i 3D. Du kommer slukas in i djungeln, springa för ditt liv, äta bär, honung och svinga dig i lianer. Ta chansen och gör det!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Lebowski
Egentligen inte min kopp te, en barnfilm som förlitar sig på green screen och animerade djur med endast en mänsklig skådis i bild. Med det sagt så hade jag ändå en trevlig stund med Baloo & co. Röstskådisarna är väl främst det som jag uppskattar, många duktiga som passar väl till sina karaktärer. Och så Kung Louie som går full Marlon Brando i en Apocalypse Now-stöld, mycket roligt. Fartfylld, underhållande om än några för gulliga karaktärer och lite för sliskig musik. Tre ljumna av fem.
Chhak
Jag förstår helt ärligt inte varför denna film hyllas till skyarna av kriter-kåren? Efter att ha sett filmen kände jag bara "jaha", okej...  erhm besviken...
Förlagan är såklart svår att slå och Disneys tecknade film är ett nostalgiskt minne på många sätt. Men denna film faller platt. Den känns oengagerande, barnskådisen (ja, vet det är ett barn... so WHAT!) gör ett dåligt första intryck och ett mindre trovärdigt skådespel.  Man har valt att ha med sämre versioner av originallåtarna som är nedbantade.
Filmen känns kort och oinspirerande. Den följer ingen tråd... Det märks att denna film är för småbarn och inte ens i vuxet sällskap gör den sig bra för båda parter. 

- med vuxna ögon får denna en svag 3/10
- med barnasinne i fokus får denna en starkare 3/10
Mettin
blev väldigt överraskad över hur bra dem har lyckats, röstskådisarna håller världsklass, riktigt snygg film och fick en nostalgi kick direkt. Det ända negativa jag kan säga är väl att Neel Sethi inte riktigt håller riktigt i alla scener men han är ung så det får man ha lite överseende med, annars riktigt grym film
Visa fler (20)

Relaterade filmer