Det vita bandet 2009

Drama Krig
Tyskland
145 MIN
Tyska
Det vita bandet poster

Synopsis

En protestantisk by i norra Tyskland 1913-1914 på brinken av första världskriget. En berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren, prästen, barnmorskan och bönderna. Märkliga olyckor inträffar som så småningom utvecklas till en kollektiv bestraffning. Men vem ligger bakom?

Vinnare av Guldpalmen Cannes 2009
Ditt betyg
3.4 av 121 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Das Weisse Band
Biopremiär
18 december 2009
DVD-premiär
9 juni 2010
Språk
Tyska
Land
Tyskland
Distributör
Folkets Bio
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Daniel S Ogalde

25 maj 2009 | 12:31

Gråskaligt underhållande

Dystergöken Michael Haneke kör på sitt typiska koncept. Det är tungt, tyskt men trots det tilltalande. En film som utmanar sin åskådare i uthållighet. Om belöningen är riklig är upp till var och en men egenartat vackert, stillsamt tänkvärt och imponerande spelat räcker en lång väg.

Tyske regissören Michael Haneke är inte precis känd för sina muntra filmskapelser. Vem minns inte våldsexperimentet Funny Games som tog thrillergenren i ett nytt vågat grepp. Egensinnigt och tungt , för många kanske sinnebilden av tråkigt pretentiöst. Det vita bandet är visserligen något mer traditionellt till formatet men även traditionell i Haneke-bemärkelse. En tegelstensroman i light children of the corn-anda.

I en by i Tyskland några år innan första världskriget, sker en olycka. En illasinnad fälla som blir början på ett skrämmande drama som avslöjar invånarnas mörkaste hemligheter. När så de små liven börjar kollapsa i ömtålig samklang är frågan vem eller vilka som står bakom de mystiska händelserna som skär som ett sår genom byn och människornas liv.

Det vita bandet ter sig lätt som gråskaligt självplågeri där tonaliteten blir närmast Bergman-lik i takt med att filmen får växa till sig. Men att det råkar vara smal film förhindrar inte att det faktiskt utvecklar sig till ett intressant människoporträtt om än i tyngsta laget. Över två timmar Haneke blir en utmaning i tålamod även för den mest luttrade filmnörden.

Inledningsvis är Hanekes senaste en relativt simpel historia och kan man beskylla tysken för något är det just att dra ut sitt narrativ. I små, små doser matar han sin publik där de kräsnaste snart faller i snarkande besvikelse. Räddningen för oss andra är det mångbottnade mysteriet som intrikat och kusligt vackert, byggs upp alla öden emellan. Något av en överraskande vändning. Det Vita Bandet är ett tydligt exempel på konsten att bygga ihop en slående helhet.

Det Vita Bandet är något av en själslig studie i dysterhet och tillika ondska. Med det klart så  kommer att Hanekes Guldpalm-vinnare onekligen stöta bort de biobesökare som är ute efter ren underhållning. En film som med sitt avskalade nästintill råa sätt passar bättre på bästa rödvinspimplade finkultursmöte. Likväl faller den mig i smaken och antagligen fler där ute.

Sannerligen en säregen regissör utmanar Haneke samtidigt som han möjligtvis råkar tråka bort. Men en förlorad publiksuccé betyder inte en förlorad kritikersuccé. Det Vita Bandet trollbinder de av oss som verkligen vill.

| 25 maj 2009 12:31 |