Den vita filmen (1994)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Andra filmen i färgtrilogin är på temat jämlikhet. En polsk frisör slängs ut ur Frankrike efter att ha förlorat bostad och ägodelar i en skilsmässa med sin franska fru, som han fortfarande älskar passionerat, och återvänder till Polen. Där försöker han bygga upp sitt liv på nytt och smider samtidigt planer på hur han ska kunna komma över sitt förstörda äktenskap.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DEN VITA FILMEN

Humorbefriad antikomedi
Del två i Trikoloren är ocharmigt skojfrisk och ruskigt obehaglig på samma gång. Tyvärr har Kieślowski  inte samma känsla för svart humor som för det konstnärligt stilfulla vilket gör ”Den vita filmen” högst ojämn.
Ibland föreställer jag mig hur en film hade mottagits om den varit på svenska. Jag tänker mig en ensemble mediokra svenska skådisar levandegöra samma dialog men med några extra tuffa ”fan åsså”. Detta för att skala bort den exotism som uppstår då en film producerats i ett annat land än Sverige eller USA. Med exotism här menar jag den automatiska cred filmer ibland får på grund av förutfattade föreställningar om att utsocknes regissörer bär på ett större, coolare bagage än vad flickan i huset intill gör.

Bagaget i ”Den vita filmen” är dessutom något så hippt som en röd vintage koffert. En koffert som den kärlekskranke och timide frisören Karol tillfälligtvis bor i. Detta efter att han blivit verbalt pungsparkad av sin fru i rättssalen där hon officiellt deklarerat att hon vill skiljas för att han inte kunnat fullborda deras äktenskap.

Efter att förenats i det heliga giftermålet har Karol nämligen (o)frivilligt gett sin fru Madonna-status och även om hennes körsbärsröda läppar inbjuder till soffhångel är helgon trots allt otroligt ohett. Julie Delpy spelar hustrun som trots jungfrustämpeln är känslomässigt lynnig mer i stil med Lilith. Åtminstone uppfattar Karol henne så. Han kan inte lita på att hon faktiskt älskar honom. Och vad gör man om man är osäker på sin partners känslor? Utsätter dem för ett horribelt test såklart. Paralleller kan dras till Rapunzel eller annan valfri bortrövad prinsessa som sitter fängslad i sitt torn, upphöjd för att kunna betraktas på avstånd.

”Den vita filmen” ska enligt Kieslowski handla om jämställdhet och det finns något mycket obehagligt i storyn, som påminner om folksagan i sin dramaturgi och råhet, framförallt när den närmar sig klimax. Tyvärr omhuldas ifrågasättandet av den kvinnliga skönhetens status och de stereotypiska, manliga attributen av fjösig komik. Karol råkar på bromance gangsters lika coola som yo och blir bajsad på av illvilliga duvor. Försöken till svart humor påminner mig om Polanskis ”Ninth Gate”, men om dennes djävulsthriller är Bozo the Clown, som är mästare inom sitt skrå, är ”Den vita filmen” mer som Bozos småpackade brorsa som blåser snoppballonger på möhippor. 

Eftersom filmen inte får mig att skratta letar jag istället efter symbolik. Här, liksom i ”Den blå filmen” tycker jag att Kieślowski  tar i för mycket (ungefär som när jag under wicca-tonåren ritade pentagram i taket). Jungfruligheten vrålar oss i ansiktet via en vit byst av en bondhustru som Karol dyrkar, via vita bilar, vita brudar och klar sprit. Symbolspråket blir till slut så övertydligt att djupet försvinner. Karol är mannen som blivit förödmjukad och vill hämnas. Han kan först göra det när han ”man up”, slutat böla och fått stånd. Kieślowski  leker med både manliga och kvinnliga stereotyper, men tyvärr är det inte tillräcklig fängslande och nyskapande för att väcka några nya tankar kring ämnet. Jag saknar passionen. 

Kanske är det för att Kieślowski aldrig drömt om att bli regissör, utan råkade snubbla in på filmlinjen via en släkting, som jag saknar drivet i hans filmer. För trots hans intentioner finner jag ”Den vita filmen” alltför distanserad. Det känslomässiga engagemanget ligger i linje med att överraska sin tjej med rosor, choklad och en Louis Vuitton kopia från Thailand. Avståndstagandet påminner delvis om Roy Anderssons scenstatiska bildspråk, eller Wim Wenders avskalade regi i ”Until the End of the World”. Men där Anderssons och Wenders stilar matchar och förstärker deras historieberättande tycker jag Kieślowskis produktion här snarare drar fokus från budskapet genom att distrahera med annat.

Däremot bör bagaget, eller som här: kofferten, tas hänsyn till. Kieślowski har gjort mycket för den polska filmscenen och det har jag all respekt för. Jag uppskattar också hans ifrågasättande av det äktenskapliga etablissemanget. Så trots att genomförandet inte tilltalar mig kan filmen garanterat fungera som diskussionsunderlag en tacofredag med ett gäng pageklippta tunikebrudar. En svag trea för en välmenande insats, för på något plan tänker jag mig att ”Trikoloren” är för cineaster vad ”Bleka dödens minut” är för fantasynördar. 
Senaste kommentarer
Kris Latteman Baldzak
hahahah va rasistiskt det låter. Den vita filmen. Hade det stått den svarta filmen eller mörka, oj skandal hade det varit
Rrobin
Älskar denna filmen. Hur alla små "sköna" händelser slår ihop sig mot slutet och hur Kieslowski, som oftast, tar fram den dystra mannen i ett dystert Polen. 
Fantastiskt foto och känsla.  4/5!

Relaterade filmer