Den stora flykten 1963

Bättre fly än illa fäkta heter det och det är något som man definitivt kan säga stämmer överens med John Sturges klassiska film. En rulle som är så fullpumpad av manliga män, politiskt korrekta ståndpunkter och överkomponerad musik att hela tjottaballongen nästan känns som en parodi a la Monty Python. Inte helt oväntat har också den brittiska humorgruppen gjort en sketch där man kraftigt skämtar med flera kända aspekter i filmen.

Handlingen utspelar sig främst i ett läger för krigsfångar som enligt tyskarna under andra världskriget rankas som det absolut mest farliga. Där finns bland annat Roger Bartlett (Richard Attenborough), flygaren Bob Hendley (James Garner) och inte minst kapten Virgil Hilts (Steve McQueen) som alla på olika både spännande och humoristiska sätta försöker att ta sig ur fångenskapen. Utan att avslöja för mycket kan man säga att det går så där.

Trots den ganska allvarliga inramningen, filmen är enligt egen utsago baserad på verkliga händelser där ett flertal av fångarna blev avrättade på ett extremt kallblodigt sätt, så har John Sturges film ett nästan retsamt drag av glimten i ögat. Framför syns det i Steve McQueens porträtt av basebolltoken Virgil Hilts som på senare år blivit en av de absolut mest uppskattade karaktärerna från 1960-talet. Hans lediga stil, skarpa repliker och sköna inställning gjorde att McQueen befäste sin ställning som oerhört hyllad skådis. Även Garner och Attenborough är riktigt bra. Den sistnämnde får kanske stå för det mesta av allvaret, men har även möjligheten att visa upp lite varmare sidor i några scener i filmens mitt.

Och så är tyska skådespelaren Hannes Messemer helt suverän i rollen som fånglägrets ledare Oberst von Luger. Han är härligt ond, men samtidigt en inte helt svartvit karaktär. Hans sista scen i filmen är både stark och rörande.

Det är inte heller ont om bra skådisar som dyker upp i mindre roller. Vad sägs till exempel om minnesvärda insatser av så skilda namn som James Donald, Charles Bronson, Donald Pleasence och James Coburn? Den största stjärnan av alla är dock regissören John Sturges som på något underligt vis får hela andra världskriget att kännas som ett äventyrligt Indiana Jones-avsnitt. Han väljer dock inte att rygga för fakta eller obehag. Det kommer en hel del både chockerande och överraskande dödsfall utmed resan och slutet är kanske inte heller den där publikfriande kramen som de flesta hade väntat sig. Men så är inte heller en historia om krigsfångar något att direkt skämta om. Det inser Sturges och balanserar hela tiden på en tunn lina som han lyckas hoppa av innan han trillar.

I stället lägger han mer krut på flyktscenerna som både blivit klassiska och efterapade i massor. Och med all rätt. Är det något som Sturges vet hur man gör så är det att skapa medryckande jaktscener där de goda tar till alla sorts metoder för att komma undan tyskarna. Motorcyklar, hästar och egengrävda tunnlar bildar alla spännande färdsätt och även om mycket säkert är tillagt från vad som egentligen hände så finns det en solklar filmisk logik att lägga till något härligt överdrivet för att få rätta känslan.

På så sätt är det ganska tydligt att "Den stora flykten" är en kommersiell och underhållningsinriktad film med historiska fakta i bakgrunden snarare än en skildring av ett historiskt skeende som "Schindler's list". Det är lätt att förfasa sig över hur mycket vissa saker faktiskt banaliseras till förmån för spänning och jakt, men samtidigt är det gjort så pass bra att man glömmer sina invändningar innan nästa snygga rymmningsförsök. En klassisk film och på sätt och vis en av få filmer som lyckats med konststycket att göra något skamligt underhållande av en mänsklig tragedi. Inte helt olikt Quentin Tarantinos "Inglourious Basterds" alltså och visst är den gode videonörden även inspirerad av den här filmen i sitt nyskapade epos.