Den fria viljan 2006

Efter att en dag ha fått sparken från sitt jobb, våldtar och misshandlar Theo Stoer brutalt en ung kvinna. Det var nio år sedan. Efter lång tid på en sluten psykiatrisk anstalt försöker han nu skapa sig ett normalt liv och återanpassa sig till samhället. Dagarna gåt åt till att jobba på ett tryckeri, träna, basta, se på porr och runka. Samtidigt äts han sakta upp av sin skuld för det han gjort å ena sidan och sitt kvinnoförakt å andra sidan. Men så träffar han Nettie, en ung och skygg kvinna med ett mörkt och tragiskt liv bakom sig. Ett möte mellan förövare och offer där två personer faller ovetandes om den andres mörker. Trots deras kärlek så undkommer de inte de prövningar som deras förflutna tvingar de att utstå.

Det är onekligen ett intressant ämne som regissören Mattias Glesner valt att fånga på bild. Att utforska våldtäktsmannen som mer än bara ett stereotypiserat monster. Se bortom det svart-vita eller åtminstone blanda till det till en något gråare nyans. Men självklart är det lätt att hamna i fallgropar. Att schablonisera brottet, straffen och förövaren… ja hela historien. I det här fallet funkar det i drygt första halvan av filmen, för ”Den fria viljan” är en film som med lätthet kunde och borde ha kortats ner. Från att vara en historia om en våldsman och hans inre konflikter skiftas fokus till Nettie, huvudperson nr 2. Därmed förlorar filmen sin skärpa och sitt intresse. Istället blir det utdraget och meningslöst.

Vad som tycks hålla samman den här filmen är skådespeleriet, ett genomgående bra sådant. I ett galleri av råa och utlämnande sekvenser är det just skådespeleriet mer än karaktärerna och historien i sig som tillför någon sorts äkthet. Det är så pass jordnära och realistiskt att man själv ser det som just det. Det är här men också i skildrandet av historien som ”Den fria viljan” har sina starka element. Ett till sist ganska tunt underlag att bygga något som det här på.

Mattias Glesner försöker helt enkelt skildra ett mörker som är alldeles för djupt, alldeles för kompakt. Det är inte bara väldigt ångestfyllt utan också hopplöst och slutet känns mer som en enkel och lite förutsägbar utväg från en ganska svårberättad historia. Inget sticker ut utan det är en orgie i svart ångest som endast ger ett konstigt och nästintill intetsägande intryck. Eftersmaken är desto bittrare. Något som känns ganska snopet när man faktiskt tagit sig igenom nästan tre timmar av våld, ångest och sorg.