Dead Silence 2007

Precis som i den första ”Saw” står James Wan för regi och manus tillsammans med Leigh Whannell. Förväntningarna efter framgångssagan är därför på topp. Kan det bli något mer än en "one hit wonder"? Något som visserligen är lite för tidigt att sia om för grabbarna har ju haft ett finger med i fortsatta Saw-serien men som ensamt team har de efter "Dead Silence" mycket kvar att bevisa, även om det inte blir helt knäpptyst denna gång.

En gammal spökhistoria får Jamie att bege sig till sin hemstad Ravens Fair efter att hans fru mystiskt gått en brutal död till mötes. Vad som fått Jamie att undersöka sin bisarra tanke om den historia han hört som barn, är det faktum att kvällen hans fru dog levererades ett anonymt paket innehållandes en buktalardocka till deras hem. Enligt legenden blev den berömde buktalaren Mary Shaw mördad av ortsbefolkningen efter att hon blivit anklagad för att ha kidnappat en ung pojke. Sedan dess har Ravens Fair drabbats av mystiska dödsfall och det talas om att Mary Shaw går igen för att finna hämnd på familjerna som dödade henne och deras efterlevande. För att rentvå misstankarna mot sig själv börjar Jamie nästla sig in i en mörk och dyster sanning som är större än vad han kunnat ana.

Det känns som att framgångarna efter "Saw" stigit grabbarna något för högt. Kanske med all rätt? Problemet är bara det att de här går in och ger intrycket av att dom tror sig kunna komma undan med det mesta, hur ofarligt och töntigt det till och med ens låter på pappret. Och visst, jag kan beundra försöket men än mer förkastar jag deras naiva inställning. Synd när talangen och vissa intentioner finns men likt Mary Shaws dockor känns ”Dead Silence” väldigt själlös.

Som övernaturlig rysare är det här en ganska ofarlig historia som egentligen bara fungerar stundtals tack vare skrämmande kulisser, obehagliga stämningstoner och en del smarta hoppa-till-grepp. Men hela tiden gör sig den icke fungerande "vi berättar för alla barn för att få dem att lyssna men som sedan visar sig vara sann"-historien påmind. Filmatiseringen av just skräcksagan blir aldrig otäck av det enkla skälet att grundmaterialet inte är det.

Därför känns det som om man kommit på slutet först och sen försökt arbeta sig mot det med ett mindre lyckat resultat. För det blir också tydligt då dockor är huvudtemat och det verkar ha fortsatt i utvecklingen (eller snarare bristen) av huvudkaraktären Jamie som känns påtagligt blek och tråkig. Likaså det motstånd han stöter på i Wahlberg den äldre, känns tydligt konstruerat för att ge historien ytterligare ett spänningsmoment, vilket också gör att det inte tillför något mer än trötta klichéer.

Betyget är snällt men faktiskt så är slutet en räddande ängel när en härlig flirt med ”Saw"- finalen uppstår, där allt spelas upp och förklaras och återigen får man känna sig snyggt lurad. En topp och en flopp gör att jag snabbt glömmer "Dead Silence" och blickar framåt mot nya projekt med team Wan/Whannell.