De ofrivilliga (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Filmen skildrar fem livsavgörande ögonblick i fem människors liv. En tragisk komedi eller komisk tragedi om gruppens makt över individen. Det är nästan sommar i Sverige och mindre taktlösheter och dåligt uppförande finns i överflöd. Leffe är en skrytmåns inför sina vänner och han gillar att spela dem spratt, framför allt när han dricker. Samtidigt har en rättfärdig lärare problem med att inte veta var man drar gränsen: hon insisterar på att hennes kollegor behöver lite instruktioner. Sedan finns det två unga tonårsflickor som gillar att posera för sexiga bilder och att festa, men en natt hittas en av flickorna däckad i en park av en fullständig främling. En humoristisk titt på läxor att lära, föreläsningar att ge och gränser som inte bör överskridas.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DE OFRIVILLIGA

Komisk tragedi utan pekpinnar
Ett både tragiskt och komiskt drama berättat i fem fristående episoder. Ruben Östlunds omtalade film lever upp till förväntningarna som byggts upp ända sedan den gjorde succé i Cannes.

”De ofrivilliga” består av fem fristående berättelser som utan att de egentligen har något storymässigt samband bildar en fascinerande enhet. Vi får följa en känd skådespelerska som ger sig ut på en absurd bussresa, två tonårstjejer som gör sig redo för en festkväll, ett grabbgäng som festar i ett hus på landet, en lågstadielärare och slutligen en elegant födelsedagsfest. Det gemensamma temat är förhållandet mellan individ och grupp, och hur vi förändrar vårt beteende efter hur andra människor agerar. Östlund klipper fram och tillbaka mellan dessa berättelser och lägger bit för bit ett elegant pussel som visar människans flockbeteende, utan att ta till präktiga pekpinnar.

Som för att förstärka känslan av att vi i publiken observerar ett skeende utifrån har han valt att placera kameran en bit bort från händelsernas centrum. Ibland ser vi bara ben, andra gånger är karaktärernas huvuden utanför bilden. Det kanske låter enerverande men fungerar i praktiken alldeles utmärkt, det känns nästan som om man smyglyssnar på en konversation som det aldrig var meningen att man skulle höra.

Till en början lunkar berättelserna på i ett makligt tempo men med en sällsynt lyckad absurd och nedtonad komik. Men snart introduceras konflikter som komplicerar situationerna. Bussen som Maria Lundqvists skådespelerska reser i blir stående på en rastplats i ödemarken eftersom chauffören vägrar att åka en meter. Han har hittat en trasig gardinstång på toaletten och vill ha en ursäkt från personen som utförde illdådet. Men frågan är om någon verkligen kliva fram i den hätska stämning som sprider sig bland bussens passagerare.

I en annan berättelse blir den unga lärarinnan vittne till hur en kollega ger en stökig elev en örfil och hon ställs inför ett knepigt moraliskt dilemma, ska hon berätta och riskera sina kollegors missnöje eller hålla tyst och gå emot sin moraliska övertygelse? I en tredje blir en salongsberusad pappa skadad på en fest, men är för stolt för att erkänna att det är något annat än ett ytligt sår, trots familjens vädjande ord. Det är i de här scenerna som jag känner att skrattet fastnar i halsen och jag börjar vrida mig i fåtöljen av olust på grund av de känslomässigt plågsamma scener som Östlund gradvis målar upp. Kontrasten mellan komik och tragedi är lyckad och gör att filmen aldrig känns för tung.

De mestadels okända skådespelarna är överlag suveräna, framförallt Cecilia Milocco som lärarinnan, men även Linnea Cart-Lamy och Sara Eriksson som festande tonårstjejer. Maria Lundqvist spelar sig själv och gör inte helt oväntad en fläckfri tolkning. Lägg till det en dialog som känns äkta och du har en väslipad liten pärla till film.

Med ”De ofrivilliga” tar Ruben Östlund klivet från talangfullt löfte till en regissör med sin alldeles egen distinkta stil. Det är utan tvekan en av höjdpunkterna i den svenska filmhösten, men varför ska vi behöva vänta ända till slutet av november för att kunna se filmen på bio?

De ofrivilliga (2008) – Ruben Östlunds filmiska krönika om flockdjuret människan.
Likt Ruben Östlunds långfilmsdebut “Gitaremongot” består “De ofrivilliga” av en mängd olika historier med tematiska bakgrunder och gemensamma undertoner – tematiken skiljer sig dock drastiskt i Östlunds andra långfilm. I “Gitarrmongot” var det människor som stod utanför samhället och gav ett udda uttryck som vi fick följa, medan “De ofrivilliga” handlar om människor som är en del av samhället och befinner sig i situationer på en ofrivillig grund. Och sorgligt nog tro jag att fler kan känna igen sig i karaktärerna i “De ofrivilliga” än i “Gitarrmongot”. Filmen är en form av krönika med en kritisk utgångspunkt till människan som ett flockdjur, som tar sig uttryck via fem fristående berättelse – två tonårstjejer som ska på fest, några killar som befinner sig i en stuga på landet, ett släktkalas där det sker en olycka, via en lärare vars kollegor inte uppskattar hennes kritik av deras arbetssätt, och via en bussfärd som tar en längre matrast än väntat. En scen som förklara filmens tematiska utgångspunkt heltäckande är scenen då en elev i tioårsåldern har gått ut ur klassrummet och när hon kommer in ska hon tala om vilket av två sträck som är längst på en bild som lärarinnan har satt upp. Det är helt uppenbart att det ena sträcket är längre än det andra, hon pekar på det uppenbart längsta sträcket, men klassen står på sig och menar att hon har fel, hon får upp ett flertal tavlor där det ena sträcket är längre än det andra, medan klassen menar att det som ser kortast ut är längst, till slut ger hon sig och pekar på det kortaste sträcket. Lärarinnan fråga varför hon valde det och om hon verkligen tycker att det sträcket är längst, var av eleven svara att hon egentligen inte tyckte det, men valde det för att alla andra gjorde det, var av läraren berätta att när hon var ute ur klassrummet bestämde klassen att dom skulle välja det sträcket som hon inte valde. Under detta tema går majoriteten av alla scener, att den enskilda överlämnar sitt egna intellekt utefter sin kontext och anpassar sig utefter sin flock, oavsett flockens motiv. Temat är antiidealt, men samtidigt ett mycket kritiskt konstaterande av att människan faktiskt är ett flockdjur. Trots människors ofrivillighet finns det i alla dom fem historierna en individ som blir en form av motståndare mot det flockiga beteendet, i den historia där detta är tydligast är troligen lärarinnans, som går i mot sina kollegors skvaller, klagomål och auktoritära uppfostringsmetoder och i dessa scener skapas en sådan tryckt stämning och frustration som när den lever ut får betala det tunga priset att förlora sin trygga punkt – flocken. Med detta sagt – även fast det finns individer i en flock som har kapacitet att ifrågasätta flocken på goda grunder, är ändå den normativa hotbilden för stor för att ifrågasätta den, flocken blir likt ett antiintellektuellt opium. Filmens drivkraft är det naturalistiska skådespeleriet som når en sådan otroligt trovärdighet, att det är som om att titta in i verkligheten. Detta gör att ingen övertydlighet riskeras att förekomma, utan enbart verklighetstrogen scener som för fram ett tema som en röd tråd. Detta superba skådespeleriet är i flera avseenden en produkt av Ruben Östlunds arbetarsätt, som lämnar fria händer till skådespelarna att komma med synpunkter på sin karaktärs dialog och agerande, dessutom lämnas stor tid för varje scen och vissa scener kan ha tagits om upp till sjuttio gånger. Egentligen ligger filmens tyngd i dom enskilda scenerna snarare än i filmen som helhet, många av scenerna går att se enskilt för att ändå få fram den tematiska tyngden, på denna punkt förs tankarna till Roy Andersson i och med den enskilda scenen och scenerna skickligt placerade röda tråd. Som enskild scen är spårvagnsscenen värd att nämna, där två tonårstjejer är på väg till en fest och ser en man på spårvagnen som dom av tidsfördriv förlöjligar. Denna scenen är lyckad i två aspekter och perspektiv -1. Skildringen av språk och möjligt beteende bland ungdomar, vilket i majoriteten av alla filmer brukar misslyckas med brutalt. 2. Dess diskreta och komplexa påvisande av sitt tema som ej visas inom övertydliga ramar – att människans sätts i situationer som den ej har kontroll över, detta är indirekt tvång snarare än direkt och hade kunnat gå i den enkla fällan att visa detta genom betydligt mer direkt våld och då troligen blivit övertydlig (en fälla som exempelvis “Crash” från 2004 gick i). I en annan scen blir tjejerna utskällda av den enas mamma, och vi får påvisat att hierarkiska normativa tillfällen alltid byter nämnare och aldrig är statiska. Kameravinklarna är även dom originella och fångar in verkligheten på avstånd och ej på nära håll med en ofta stillastående karma, vilket skapar en känsla för tittaren att enbart vara åskådare och ej kunna påverkar. Det finns även en del experimentella vinklar som enbart filmar några kommunicerande människors fötter under hela scenen och undersöker människans kroppsspråk i kombination med dialogen med koncentration på en liten del av kroppen, som vi ej utanför det filmiska infångandet av verkligheten kan ta del av. “De ofrivilligas” främsta tyngd är dess komplexa och originella utgångspunkter och är likt en tematisk krönika med en ljusröd tråd som lirar sig in i varje litet hörn och som ständigt hålls uppe av det naturliga och trovärdiga skådespeleriet. Detta gör att filmen dels har en universell innebörd i hela människans historia, men också som ett geografiskt tidsepoks-skildrande. Och det är utan tvekan att Ruben Östlund är en av Sveriges mest intressant namn inom filmindustrin. Anton Carlson Ursprungligen skrivet i Juni 2014.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
adamovitch
Väldigt intressant och tankeväckande film.
JVF
Nästan lika bra som sitt rykte. Tänkvärd och välspelad med ett kameraarbete som förstärker tematiken. Svag fyra.
Blaster
Riktigt experimentel och unik. Gillar den dokumentativa känslan och alla meningsfulla berättelser.
Visa fler (9)

Relaterade filmer