Dark Water (2005)

Remakes brukar inte ha det lätt i fina filmälskarkretsar, i vilka man är duktig på att kritisera dessa filmer endast av den anledning att de tillkommit genom att en äldre alternativt icke-amerikansk film hittats, dammats av och körts genom det som, mycket nedlåtande, brukar kallas för Hollywoodfabriken. Nåja, själv tycker jag att ett sådant tankesätt medför att man glömmer bort att själva historien i nyinspelade filmer ofta är av god kvalité, det är ju inte vidare troligt att någon bestämmer sig för att göra en remake av en film med usel intrig.

Dahlia Williams (Jennifer Connelly) har precis skiljt sig, då hon med tankarna upptagna av den kommande vårdnadstvisten flyttar, av ekonomiska skäl, till Roosevelt Island (vilket inte säger mig något, då jag inte alls har några kunskaper om New Yorks geografi, men i filmen framställs detta område som en typisk betongförort). Lägenheten som hon bosätter sig i, tillsammans med sin dotter, är både sliten och lyhörd, men då den ändå har vissa fördelar försöker Dahlia trivas. Snart visar det sig dock att deras nya bostad har en hel del egenskaper som man som (nyinflyttad) hyresgäst inte önskar sig: kroniskt krånglande vattenledningar, en portion mindre trevliga och en portion kroppsligen frånvarande grannar samt en ignorant hyresvärd (John C. Reilly). Problemen med lägenheten eskalerar till en sådan nivå att Dahlia (och åskådaren med henne) inte vet om hon håller på att bli galen eller om det hon tycker sig se faktiskt kan bero på att hon och dottern blir utsatta för övernaturliga företeelser.

Beskriven i dessa korta ordalag, kan ”Dark Waters” handling ge sken av att inte vara särskilt unik, men man får inte förglömma att det inte är själva grundintrigen som avgör hur slutresultatet blir, utan att det är de ingredienser som manusförfattaren väljer att bygga ut historien med. I ”Dark Waters” fall undviks skickligt många av de stereotypa skräckfilmsmomenten: här finns inga skrik av skräck (möjligtvis någon flämtning), inga fysiskt plågade mänskliga offer och inte heller någon skum figur som oväntat dyker upp med svårdefinierbara avsikter och skrämmer någon av karaktärerna (även om det snart brukar visa sig att han, för det är nästan alltid en han, inte har något med det kommande slaktandet att göra). Och trots (eller kanske tack vare) detta är filmen skrämmande, även om den har en bit kvar upp till ”The Rings” nivå. Egentligen vet jag inte vad det är som är så fasansfullt med ”Dark Water”, vilket i sig är ett gott betyg, för rädslan är ju som mest framgångsrik när den inte kan förklaras. Kanske beror filmens förmåga att alstra skräck på att vi som åskådare själva aldrig får veta vad det är som egentligen sker, om det är Dahlia som inbillar sig de övernaturliga inslagen eller de döda verkligen ingriper i de levandes vardag. Eller på att regissören lyckats få filmens alla delar (musik, färger, miljöteckning och andra komponenter) att sträva mot samma mål, att skapa en opreciserad skräck. Stor hjälp har regissören av de utmärka skådespelarinsatserna, men samtidigt skall han ha en stor eloge för att han inte frestas till att, som så många andra före honom, exponera de deltagande skådespelarna och utnyttja deras kända namn.

Då ”Dark Water” är en remake, känner jag att det borde vara på sin plats att skriva något om den amerikanska kontra den japanska versionen (även om jag av princip är emot jämförelse av filmer, då jag har märkt att ett sådant förehavande tar mer än vad det ger - så länge som man inte är en akademisk filmvetare). Hursomhelst, nyinspelningen är i detta fall utan tvekan bättre än originalet. Det kan till viss del bero på att den japanske regissören haft mindre pengar att spendera på sitt verk jämfört med sin amerikanska kollega, men detta är knappast den slutgiltiga förklaringen då historien är mycket bättre berättad och utarbetad i den senare, medförande att amerikanska ”Dark Waters” handling saknar ologiskheter, vilket är ovanligt i skräckfilmskretsar. Missförstå mig inte, en skräckfilm får gärna ha övernaturliga inslag, men som åskådare vill man ändå ha en tänkbar (om än fantasirik) förklaring till både karaktärernas och vålnadernas val av handlingar. I den japanska versionen fanns det vissa logiska oklarheter på denna punkt som jag inte ens med bästa vilja kunde förstå (och sådant har inget med filmens budget att göra).

När jag skulle sätta betyg på ”Dark Water”, kunde jag inte bestämma mig för om det skulle bli en trea eller en fyra (betyget däremellan verkade inte heller helt rätt), då jag känner mig illa till mods av att se små barn utnyttjas i skräckfilmer, oavsett om de görs till offer eller till missdådare (i ”Dark Water” får vi se båda varianterna). Kanske är detta en överreaktion från min sida (eller ett tecken på vuxenhet, för så tänkte jag inte för ett par år sedan), men det som äntligen fick mig att bestämma mig för ett betyg, en fyra, var de avslutande scenerna - man kan välja att vara cynisk och anse att filmens slut är sentimentalt, eller så kan man bestämma sig för att ta vara på den del av barnasinnet som vi alla, förhoppningsvis, har kvar och se slutet som lite sorligt men fint. Jag hoppas att det blir det senare alternativet, då jag tror att teckningen av döden i dessa scener, kan lära oss, som lever i västvärlden, något viktigt.