Café Society (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
New York och Hollywood under 1930-talet, en period av pulserande nattliv, filmstjärnor, playboys, gangsters, fantastisk musik och mycket glamour.  Eftersom han får det allt svårare att stå ut med sina gnabbande föräldrar, sin gangsterbror och familjens guldsmedsaffär, känner Bobby Dorfman att han behöver ett miljöombyte.  Han beslutar sig för att åka till Hollywood och besöka sin inflytelserika morbror Phil som arbetar inom filmbranschen. Phil är inte direkt överlycklig över att ha fått sin systerson på halsen, men han erbjuder honom till slut jobb som springpojke.  Bobby blir snart förälskad i Vonnie, som tyvärr redan har en pojkvän.  Bobby får nöja sig med att vara en kär vän till henne ända tills den dagen då Vonnie knackar på hans dörr för att berätta att hennes pojkvän dumpat henne.  Bobbys liv tar nu en lyckosam vändning och förhoppningsvis får han äntligen uppleva sann kärlek.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: CAFé SOCIETY

Ett kärleksbrev till det förflutna
Woody Allen är romantisk och nostalgisk när han skildrar ung kärlek i 1930-talets Hollywood. Det är en lättsam och kanske lika lättglömd skröna, men sevärd inte minst för bländande miljöer och rapp humor.
"Livet är en komedi, skriven av en sadistisk komedi-författare." En träffsäker replik från Jesse Eisenberg summerar ”Café Society" bättre än hela den här texten.

Den sadistiske författaren och regissören heter Woody Allen, och här är han på ovanligt ljust humör. Med sprakande energi och stor visdom målar han upp en av sina mest njutbara romantiska komedier på länge. Men det vore ju ingen Woody Allen-film om inte ödets ironi satte käppar i hjulen för den unga, naiva kärleken.

Eisenberg spelar Bobby, som anländer till Hollywood för att jobba hos sin farbror (Steve Carell), en storpamp i filmbranschen. Bobbys blick dras genast till onkelns oskuldsfulla sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) och de börjar umgås på ett vänskapligt plan. Den onåbara eliten och deras ytliga värld är ett populärt samtalsämne. Bio, fik och sightseeing tar snart upp varje ledig kväll, och så småningom börjar det pirra till hos båda. Hon erkänner att hon redan har en pojkvän, och här kan ett trassligt triangeldrama ta sin början. 

Vi snabbspolar fram den här recensionen (för att undvika spoilers). Halvvägs i filmen har det gått några år. Vår huvudperson Bobby är tillbaka i New York, med bagaget fullt av erfarenheter och ett krossat hjärta. Nu är han själv något av en höjdare på festscenen i New York. Tillsammans med brorsan Benny (Corey Stoll) driver han en populär klubb, som möjligen finansieras av brorsans mer ljusskygga affärer. Bobby träffar en ny tjej - också en Veronica - men kan inte helt släppa tankarna på det förflutna.

I det enorma biblioteket av Woody Allens filmer är "Café Society" inte mer än en lättsam novell. En trivsam bagatell, som många av hans filmer har kallats på sistone. Bättre än ”Irrational Man”, ingen ny ”Midnatt i Paris”. Filmen i sig kan man inte ogilla, men jag önskar att det fanns mer djup eller tyngd att hitta här. Samtidigt är den så full av allt den Woody-magi som vi älskar honom för. Det är ett kärleksbrev till en svunnen tid och plats - 1930-talets glittrande Hollywood och New York - och ett bitterljuvt ode till livet och det förflutna, stunderna som aldrig kommer tillbaka. Skådespelarna, ner i minsta biroll, är på topp. 

Mycket av humorn hittas hos Bobbys föräldrar, det ständigt gnabbande medelåldersparet. Här levereras det flera sköna citat om livet och döden, om kärlek och religion och lata karlar. 

En sidointrig om storebror Benny och hans ”Goodfellas”-liv får aldrig något fäste. Små klipp från hans våldsamma vardag genomsyrar stora delar av filmen, utan en riktig payoff i slutet. Woody Allen, som redan kämpar med att fylla ut speltiden, kunde för all del ge hela den stora judiska familjen mer utrymme, och berätta även deras historier. Men då hade ”Café Society” förmodligen blivit en helt annan film under annan titel.

Den stora behållningen här, och hela anledningen till att lösa en biobiljett, är det svängiga 1930-tal som återskapas med mycket kärlek. Här får vi kika in hos en elegant skara människor för vilka champagnen alltid flödar, och Ginger Rogers bara är ett telefonsamtal bort. Jazzmusiken i bakgrunden tystnar aldrig under filmens gång. Det är den sanna kärlekshistorien i ”Café Society”: Woody Allens obotliga tjusning över det förgångnas charm. Den nu 80-årige filmskaparen, med en erkänt cynisk inställning till livet och ordentlig ångest inför döden, är ändå sällan så optimistisk som här.
GLAMOUR KÄNSLA MEN SAKNAS LITE STING
30-talets Hollywood och en ung man drömmer om att slå igenom och få en "breake" men blir istället hopplöst förälskad i sin farbrors sekreterare Vonnie, vad han inte vet är att även hans farbror är förälskad i henne.... Har aldrig gillat Woody Allens gamla "tjöt-filmer" men däremot den nya "mörkare" Woody med de senaste thriller-draman. Nu har han återgått till sitt romantiska jag men utan allt "tjöt" istället får vi en mild och lugn film, kanske lite för mild då den inte gör så mycket väsen om sig. Den är varken bu eller bä, fantastisk snygg, kostymen är välgjord och påkostad, otrolig mise-en-scen, allt känns tvättäkta 30-tal, glamour känslan finns genom hela filmen, men något saknas för att den ska hålla hela vägen :( Inte blir den bättre av den töntiga och malplacerade Jessie Eisenberg spelar den unga systersonen till farbror Steve Carell. Klarar verkligen inte av människan, vet inte varför jag ogillar honom så mycket det bara rycker i hela skinnet när jag ser honom. Det som ändå är bra och gav en " Woody Allen känsla" i filmen, då han själv bara är speaker-röst är att Eisenberg fyller Woodys töntiga och maplacerade skor, båda är enligt mig, lika töntiga personer så dem matchar varandra perfekt. Blev lite rörigt kände jag, men filmen får en svag 3a, fantastisk snygg och välgjord, men det lilla extra fattas för att hålla längre än biofilmens slut. Cast: Kirsten Stewart, Blake Lively, Corey Stoll mfl.. aaa
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Moviemaster
Detta visade sig vara ett trevligt biobesök, filmens handling var ganska ointressant. Men när man såg Vittorio Storaros namn i förtexterna så blev man ju lite förtjust och filmen är verkligen visuellt tilltalande. Fotot och miljöerna är verkligen på topp. Woody Allen är den bästa regissören på att romantisera städer, efter den här visningen vill man ju flytta till New York eller Los Angeles. Men som sagt, filmens berättelse var ganska ointressant och den står och stampar så mycket tycker jag. Den kommer aldrig riktigt iväg eller blir aldrig riktigt intressant, utan det är det visuella jag tar med mig från den här filmen. 2/5 i betyg.
Macwitty
Håller med om att det är ännu en trivsam bagatell - men det är inte det sämsta. En trevlig stund som man kan tänka tillbaka på med ett leende. Visst önskar man sig en en ny Woody Allen som når forna höjder men så länge han producerar trivsamma bagateller en gång om året så klagar inte jag
Borttagen
Kommentaren har tagits bort.

Veckans populära filmer

Visa fler