Vågen (2015)

Kristian är geolog i en fjordby i norra Norge. Han och hans familj håller på att bryta upp från det lilla samhället och ska flytta till storstaden när berget som omger dem börjar röra på sig. Plötsligt är inte hotet om en allvarlig naturkatastrof längre bara ett hot utan ett fruktansvärt faktum.

Jag älskar katastroffilmer! Älskar vad jordbävningar, bränder, sjunkande skepp eller enorma vågor som slukar allt gör med människor och deras relationer i pressade situationer. Tyvärr har det på sistone blivit lite inflation på området och det spottas ut katastrofer alldeles för ofta utan minsta finess. Vi får se massor av smällar och ett muskelberg som räddar dagen, medan de psykologiska sammandrabbningarna och konsekvenserna av kampen om överlevnad kommer i andra hand om de kommer alls. Tur är då att norrmännen tog saken i egna händer och skapade med relativt låg budget ett väldigt intensivt, intimt och nagelbitande drama om en Tsunami som hotar svämma över en hel by.


Ok, det är kanske inte så psykologiskt som jag hade önskat och dramaturgin är rätt förutsägbar mellan varven, men spänningen i ”The Wave” är otroligt skickligt uppbyggd under första halvan av filmen och även om det blir lite forcerat när väl vågen når dem så är vi redan investerade i det som sker. 

Manuset är överlag välskrivet och historien har väldigt bra förankring i verkligheten. Detta skulle kunna hända och kommer att hända någon gång, men man vet inte när. En tanke som såklart sätter dramatiken i en annan dager. Stundvis följer dock berättandet väl slentrianmässigt mallen som stakats ut av föregångarna och jag saknar karaktärsutveckling hos personerna vi i första hand får bekanta oss med. Det är inte mycket som egentligen händer med dem enskilt, men jag tycker ändå om dem och om det jag ser. Det är bra, men tyvärr inte så mycket bättre.

Miljöerna är magiska med ståtliga berg och djupa dalar. Det är väldigt vackert filmat och jag blir med ens tagen av skönheten och själen som onekligen måste finnas där i de sagolika omgivningarna.


Effekterna är sparsmakade men riktigt snygga och när tsunamin likt en galopperande hord hästar hotfullt närmar sig vill jag krypa in i biofåtöljen och gömma mig. Det är en ganska lång inledning före själva kulmen, under vilken vi får lära känna den lilla familjen bestående av mamma, pappa, tonårsson och yngre dotter och vi gör också det, lär känna dem. Samtliga skådespelare är mycket trovärdiga och känns äkta, varför man håller med och på dem och är engagerad i deras öde. Vilket är tacksamt men tyvärr rätt ovanligt i liknande filmer från dagens drömfabrik.

”The Wave” är en välgjord och dramatisk dramathriller. Och trots att den liksom mången annan katastroffilm innan tveklöst och lätt tröttsamt omhuldar klassisk kärnfamiljsromantik, så är den på andra sätt hyfsat nytänkande och en aning annorlunda mot förödelser skildrade annorstädes. Vid sidan av pappan är till exempel även mamman här ovanligt handlingskraftig och nödgad att fatta svåra beslut under hårt tryck, vilket är trevligt även om jag gärna hade sett något mer normrytande.  

”The Wave” är trots invändningarna en mycket sevärd, snygg och spännande film. Den kanske inte etsar sig fast på näthinnan och lär vara lätt glömd. Men för stunden underhåller den och visar framförallt att katastrofer i Skandinavien mycket väl kommit för att stanna.

Jonna Vanhatalo Skribent